Herr talman! Att vi ställer frågorna om och om igen är kanske för att vi inte får tillfredsställande svar. Det är nämligen tydligt i propositionen och när man letar information på andra ställen att i såväl Finlands avtal – de har samma skrivningar som Sverige men hänvisar ändå till sin lagstiftning när det gäller förbud mot kärnvapen på sitt territorium – som i Norges och Danmarks avtal hänvisar man till att man inte förändrar sina befintliga kärnvapenpolicyer. Och så jämför man det med Sveriges avtal där det står att man ska respektera svensk lagstiftning när det gäller införsel av olika materiel. Men vi har ingen tydlig lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium på samma sätt som i Finland. Det är klart att det väcker frågor kring hur Sverige förhåller sig till kärnvapen.

Vi har kunnat konstatera att man har en skrivning i propositionen och betänkandet som säger att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. Jag konstaterar att det här inte är en lagstiftning som vi röstar igenom här i Sveriges riksdag om att säkerställa att vi inte får in kärnvapen på svenskt territorium i fredstid eller krigstid på det sätt som Miljöpartiet eftersträvar. Det är därför vi upprepar frågorna.

Jag tycker faktiskt att det är rimligt att debattera ett sådant här avtal i sex timmar om så behövs för att alla ska få komma till tals. Ledamoten Margareta Cederfelt valde att ifrågasätta att vi skulle debattera det här så pass länge och sa att hon inte förstod debatten. Jag upprepar därför frågan: Varför kan regeringen, om man inte ser skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium, inte ställa sig bakom en tydlig lagstiftning som ger garantier till både Sveriges befolkning och våra allierade om att kärnvapen på svenskt territorium inte ska förekomma?

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).