Herr talman! Jag har inte hört någon allierad som ställer frågan om vad som gäller i Sverige. Alla är på det klara med vad den svenska hållningen är när det gäller både baser och kärnvapen. Ingen av alla som jag har mött har rest denna fråga under den ganska långa processen, inte bara de senaste två åren utan också tidigare. Man är mycket klar över vad Sverige tycker och hur Sverige förhåller sig. Man ser det dessutom som en del av den nordiska positionen.

Att Finland har en lagstiftning hänger ihop med något helt annat. Det är inte DCA-avtalet som är grunden för den finska lagstiftningen, utan det är kärnenergifrågor. Det var en annan utgångspunkt när den lagstiftningen togs fram, och det är jag övertygad om att Emma Berginger är medveten om.

De norska och danska skrivningarna är näst intill identiska med våra, det vill säga respekt för självständighet, respekt för lagar och respekt för internationella överenskommelser. Det har vi också som utgångspunkt, likaså som vi markerar att det handlar om vilken försvarsmateriel som ska finnas på svenskt territorium. Det är tydligt.

Men jag förstår, jag hör, herr talman, att det är en förtroendefråga. Nu hörde jag att förtroendet för statsministern inte är på topp, och jag hörde att Håkan Svenneling inte har förtroende för Trump. Då spelar man upp den typen av frågor.

Vi kan se att sex av åtta partier i kammaren är eniga om att avtalet behövs för att göra vårt Natomedlemskap mer stabilt. Det betyder mycket för oss, för våra grannar och i avskräckning gentemot Ryssland och eventuella försök från Rysslands sida. Det hoppas jag att vi kan vara eniga om.