Herr talman! I grunden handlar det om att vi under tid lång tid har haft en hållning i Sverige som har tjänat oss väl. Vi har från svensk sida, gentemot alla andra, deklarerat att Sverige inte vill se kärnvapen på svenskt territorium. Detta har respekterats av andra. Det är utgångspunkten.

Vi behöver inte ändra någonting på grund av DCA-avtalet, för där tillförs inte någon fråga om kärnvapen. Snarare står det att hänsyn ska tas till den modell vi har också när det gäller lagring av olika försvarsmateriel. Det är full suveränitet.

Danmarks och Norges avtal är i grunden en hänvisning till deras tidigare historia. De har varit medlemmar i Nato länge och har haft avtal länge. De avtal som ni nu hänvisar till, Emma Berginger, är så att säga tilläggsavtal till tidigare avtal. Man ökar till exempel antalet baser i Norge och justerar i Danmark och säger att det inte ändrar något i den tidigare policyn. Denna policy har inte varit avtalsbunden, utan det har varit en uttalad policy. Det har varit skälet från deras sida.

Under vår diskussion inför Natomedlemskapet har det varit en tydlig signal: Håll detta utanför avtalet, och håll avtalet rent! Det gjorde vi, med en tydlig signal om att svensk policy kommer att fortsätta att gälla. Detta har kvitterats av alla som jag har talat med. De säger att de självfallet respekterar detta och att de skulle bli förvånade om det var något annat som gällde. Detta har jag hört från Natos generalsekreterare och en lång rad andra personer.

Att frågan om en lagstiftning om kärnvapen förs fram just nu är ganska säkert ett försök att skapa tvivel om vad som gäller i avtalsfrågan.