Fru talman! Jag håller med ledamoten om att detta är en försäkring. Den ska finnas för att skapa trygghet för Sveriges arbetande befolkning, för dem som riskerar arbetslöshet i den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i och kommande. Vi vet inte hur det kommer att se ut. Det är väl kanske det som är det största problemet här.

Denna a-kasseförändring syftar till - det hör man om man lyssnar på alla regeringspartier - att skapa incitament för dem som blir arbetslösa att söka arbete, inte till att ge dem trygghet när de behöver det för att de ska kunna behålla sitt hus och för att de ska kunna betala mat och allt annat som man faktiskt behöver även när man blir arbetslös och under den tid man söker jobb.

Människor behöver den tryggheten för sin egen skull, för att de ska kunna känna att de kan försörja sin familj. Den tryggheten behövs också för att samhället ska kunna rulla vidare i stora lågkonjunkturer, under krascher eller när bankmän till exempel fifflar med olika lånemedel som gör att människor blir arbetslösa helt utan egen skuld.

Jag förstår att ledamoten är nöjd och glad. Han behöver framställa sig själv som det trots att han har gått med på dessa ganska rejäla försämringar. Det finns absolut många som tjänar över taket, och vi behöver höja taket mycket mer. Detta är knappt en takhöjning, som sagt, och det är rejäla försämringar på andra håll.

Man kan också fundera lite över pressträffen, när detta presenterades, där det slogs på stora trumman för att karensen inte förlängdes. Var kom det ifrån egentligen? Vilka partier var det som ville förlänga karensen, och hur långt ville de göra det? Sverigedemokraterna framställde det som att det var deras vinst att karensen inte förlängdes, men vem ville egentligen göra detta?