Fru talman! Under 1900-talet, när vårt välfärdssamhälle byggdes, var människovärdet väldigt mycket i fokus. Det handlade om rättfärdigheten och om detta med att stärka människan. Det var det som var i fokus i alla de reformer som vi då såg. Det handlade om att alla skulle ha rätt till utbildning oavsett plånbok, om försäkringssystem för att man skulle slippa fattighus och så vidare. Det handlade också väldigt mycket om att bygga infrastrukturen, alltså att stärka samhällskroppen.
Några av er här har pratat just om när järnvägen och stambanorna kom till. De kom faktiskt till tack vare en nationell plan, som hade utarbetats av Nils Ericson. Den planen hade två fokusområden. Det första var att man skulle undvika kusterna - det hade med militära skäl att göra. Det andra var att man ville bryta bygd, som man sa. Man ville alltså gå en annan väg än där vattenvägarna hade gått för att använda hela landet. Hela Sverige var viktigt.
Det som man redan då, när stambanorna byggdes, såg som ett resultat var att en ökad tillgång på transporter stimulerade efterfrågan och påverkade arbetsmarknadsregionerna. Det är faktorer som kom till på 1800-talet men som har hållit över tid, också i dag.
I dag har vi en infrastruktur som inte riktigt fungerar som den borde göra. Jag tänker i mitt anförande problematisera just att infrastrukturen har blivit en marknad och hur marknaden påverkar den infrastruktur som vi har.
I dag är varje aktör, till exempel i järnvägssystemet, konkurrent till en annan aktör. Det måste man fundera på. Hur påverkar det egentligen? Vi ser också att transaktionskostnaderna för upphandlingssystemet skjuter i höjden. Vi ser att systemet för infrastruktur och framför allt för järnvägen skulle behöva mer av sammanhållning. Det handlar om spår, stationer och signaler. Man kan räkna upp hur mycket som helst. Vad har vi? Jo, vi har motsatsen. Vi har en fragmentisering. Vem som helst kan trafikera i princip vilken sträcka som helst. Rätten till offentliga tillgångar har vi på grund av marknadiseringen faktiskt delat ut.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Infrastrukturfrågor
Precis som när det starka samhället byggdes på 1900-talet måste vi i dag, menar jag, fundera på människor och samhällsnytta. Det måste gå före företagsekonomiska vinster, men det gör det inte i dag. Det behöver vi problematisera.
Till detta systemfel har vi ett trafikverk som inte riktigt blev som tanken kanske var. Därför tycker vi att man borde utvärdera det. Man borde ha haft med det i beslutet från början: Om x år ska detta utvärderas. Det hade man inte, och vi tycker att man verkligen borde haft det.
Som flera andra har nämnt har vi ett nytt säkerhetspolitiskt läge som kräver en massa saker av oss, inte minst att vi ska bygga nya saker. Det kräver också att vi har en rådighet över vår infrastruktur, vilket marknadiseringen faktiskt inte ger oss. Det kräver att vi har en redundans, och det kräver att vi samarbetar kring infrastrukturen. Åt det hållet går vi inte riktigt i dag.
Sedan har vi det som kanske är viktigast: klimatutmaningen. Vi vet att transportsystemet håller på att ställa om. Jag tänker på alla våra besök. Alla vi, oavsett vilket parti vi tillhör, som är ute och träffar aktörer från transportbranschen ser detta. De håller på att ställa om. Signalerna har varit tydliga, i alla fall fram till valet. Vi ska ställa om. Det har varit stimulanser för att man ska kunna byta från det fossila till det förnybara.
Som jag sa förut är vd:arna för landets godsbolag oroliga. Annars skulle de inte skicka ett gemensamt brev till infrastrukturministern. Man säger bland annat att faktorer i dag gör att man flyttar gods åt fel håll. Man flyttar gods från järnvägen till vägen, vilket inte kommer att gynna klimatomställningen.
Vi vet att vi måste minska utsläppen. Vi måste ställa om från det fossila. Vi måste också bidra till beteendeförändringar. Detta behöver vi i politiken bidra med genom stimulanser och genom skarpa mål. Vi har redan de skarpa målen. Vi har en klimatlag. Vi har sju partier som sa ja till klimatlagen. Men vi måste visa riktning. Vi måste tala om vart vi ska någonstans. Vi vet att det mest klimateffektiva sättet att färdas på är med järnväg, men järnvägen pratar vi väldigt lite om. Ja, inte vi på vår sida, men Tidöpartierna pratar väldigt lite om järnvägen, och pratar de om järnvägen säger de: Vi har en massa järnväg. Varför gör vi inte någonting åt den vi redan har? Men vi ser att det inte räcker till.
Fru talman! Vi har en mängd reservationer i denna tjocka lunta. De handlar om klimat, nya stambanor, näringslivets transportbehov och det gränsöverskridande, som inte minst blir viktigt i det nya säkerhetspolitiska läget. Vi har reservationer om underhåll. Vi har reservationer om nästan allting i den här tjocka luntan. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 9.
Avslutningsvis vill jag säga att infrastruktur är något som kräver långsiktighet, för det tar många år innan det blir färdigt. Därför är det väldigt synd att Tidöpartierna inte står bakom att vi borde ha en gemensam gruppering - kalla den infrastrukturberedning eller vad som helst. Det skulle vara en beredning där vi precis som i Försvarsberedningen tillägnar oss kunskap. Det är det som är den stora grejen i Försvarsberedningen. Man tillägnar sig gemensam kunskap, sitter runt samma bord och kan ställa frågor och lyssna på när andra ställer frågor. Det är det som är den stora grejen. Det är detta som Tidöpartierna säger nej till, och det tycker jag är beklagligt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Infrastrukturfrågor
(Applåder)