Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 1, som innebär avslag på propositionen. Vi står förstås också bakom den gemensamma reservationen från oppositionspartierna.
Jag vill markera att det som vi diskuterar här i dag är väldigt allvarliga frågor. Brottsligheten i de kriminella miljöerna är inte begränsad till skjutvapenvåld och sprängningar. Den ekonomiska brottsligheten sprider sig också och uppmärksammas dessbättre alltmer. Den är ett av de allvarligaste hoten och en av drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten. Vi måste bekämpa den genom att angripa den kriminella ekonomin.
Säkerhetsläget i Sverige har allvarligt försämrats. Detta tror jag att alla är väl medvetna om. Hotbilden mot Sverige har breddats, och hotet kommer från flera olika håll. Såväl hotet från främmande makt som hotet från våldsbejakande extremism i landet har ökat.
Den SD-ledda regeringen argumenterar nu ihärdigt för att staten ska ge oss skydd mot brott. Det låter bra, men åtgärderna är enligt min och Vänsterpartiets mening så drastiska att vi också måste börja diskutera och kräva skydd mot staten.
Även om regeringens förslag handlar om grova brott som självfallet ska förebyggas och beivras bör en samlad översyn av såväl tvångsmedelslagstiftningen som tillämpningen av denna göras innan nya förslag läggs fram i riksdagen. Detta krav har vi framfört tidigare, och vi upprepar det.
Jag ser med stor oro på att regeringen driver på så att vi allt snabbare närmar oss ett övervakningssamhälle. Frågor om personlig integritet och mänskliga rättigheter får stå tillbaka gång på gång. De stegvisa förändringarna motiveras med goda syften, till exempel effektivare brottsbekämpning och ett ökat skydd för invånarna, eller medborgarna som många föredrar att kalla dem. Men helheten är illavarslande. Användningen av befintliga hemliga tvångsmedel ökar, och dessutom föreslås nya former. Konsekvenserna för både samhällsklimatet och demokratin är enligt min mening oroande.
All användning av tvångsmedel innebär en risk för intrång i enskildas personliga integritet. Detta måste vi ibland acceptera därför att syftet är starkare än så.
När det handlar om preventiva tvångsmedel tillkommer dock en särskild riskfaktor eftersom det saknas en konkret brottsmisstanke. Detta riskerar att medföra att tvångsmedlet i fler fall kommer att användas mot personer som senare visar sig inte vara delaktiga i någon som helst brottslig verksamhet. Tvångsmedelsanvändning utanför förundersökning innebär därför ökad risk för intrång i den personliga integriteten. Också detta behöver accepteras ibland, men menar vi att regeringen nu går för långt.
Det handlar om varierande intrång. Det som beskrivs i den så kallade inhämtningslagen och som innebär att man får ta in data om mobiltrafik och positioneringar kanske inte är så allvarligt ur integritetssynpunkt, men när det gäller att utöka tillämpningen av inhämtningslagen gör den höga lagstiftningstakten det svårt att bedöma behovet och nyttan av att kunna använda lagen i fler fall än i dag. Man hade kunnat göra en utvärdering av detta först.
Några remissinstanser har också synpunkter på hur överskottsinformation hanteras, vilket vi har diskuterat tidigare här i kammaren, samt på beslutsordningen. Lagrådet är en av dessa remissinstanser, och jag instämmer i stort i deras synpunkter och kritik.
Flera andra remissinstanser avstyrker också regeringens förslag om hemlig rumsavlyssning, som innebär att man installerar hemliga mikrofoner, och motsvarande hemlig dataavläsning, som också innebär ett starkare integritetsintrång.
Husrannsakan, som kanske är hemlig, och undersökning på annat ställe, till exempel förråd eller förvaring på annan plats än i ett hem, ska framöver få användas i preventivt syfte. Detta är naturligtvis väldigt ingripande.
Vi kan stanna upp lite vid rumsavlyssning, som kan påverka inte bara den person som man i första hand vill kontrollera utan också personer som har anledning att befinna sig i samma rum eller lokal. Det är förslag som riskerar att leda till att många människor som inte ens är misstänkta för något brott blir utsatta.
Tillstånd ska dessutom i vissa fall få knytas till en person. Oavsett hur och vart man förflyttar sig följer alltså avlyssningen med. Också där är det många remissinstanser som markerar att det riskerar att inbegripa personer som den utpekade personen kommer i kontakt med och som blir indragna oavsett om de har koppling till kriminalitet eller inte.
Bland annat Lagrådet markerar mot detta och säger att tredje man riskerar att angripas på ett icke acceptabelt sätt. Många remissinstanser menar att detta skapar brister när det gäller både rättssäkerhet och proportionalitet och att det är oklart om det är effektivt.
Skärpningen kritiseras av ytterligare några instanser. Jag vill nämna Civil Rights Defenders, som absolut avstyrker och varnar för det stora paradigmskifte som pågår på tvångsmedelsanvändningens område.
Institutet för mänskliga rättigheter avstyrker och anser även att den höga lagstiftningstakten på området innebär risker.
JO och JK är kritiska. JK markerar att förslag till utökning av statens maktbefogenheter i förhållande till enskilda kräver mer noggranna avvägningar.
Journalistförbundet avstyrker och menar att stora demokratiska värden står på spel.
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden menar att regeringens strävan att med skyndsamhet utreda och agera för de brottsbekämpande myndigheternas nya verktyg innebär en uppenbar risk att behov av utvärdering och analyser eftersätts och får stå tillbaka. Som har sagts tidigare markerar man också mot att tiden för att svara på remisser är märkbart kortare än vad som är normalt, vilket ger ett bristfälligt utredningsunderlag.
Tidningsutgivarna avstyrker och menar att lagstiftningstakten och de här åtgärderna innebär att vi måste varna för att det inte alltid är så att ändamålet helgar medlen.
Vänsterpartiet kommer givetvis fortsatt att argumentera ännu hårdare för satsningar på förebyggande verksamheter.
Med detta önskar jag samtliga som ser och hör en trevlig sommar då detta är vår avslutande debatt.