Fru talman! Debatten om socialtjänsten har tyvärr kantrat ganska mycket till att bara handla om hur man kan ta hårdare tag mot ungdomar som begår brott och hur man på enklast möjliga sätt kan bryta sekretessen.

Jag säger inte att det inte behövs helt nya möjligheter till insatser när det handlar om unga som begår allvarliga brott eller att de tidigare sekretessreglerna alltid har varit till gagn för den unge, men det behövs även många andra förändringar. Tyvärr ser jag inte att den nuvarande regeringen tar ledarskapet i det arbetet.

Centerpartiet vill att vi tar fler steg och snabbare. Det vi har hört flera gånger här från talarstolen i dag är att man hänvisar till den nya socialtjänstlag som ska träda i kraft 2025. Den kommer säkert att innebära en förändring till det bättre, men risken är uppenbar att viktiga delar inte finns med.

Den nya lagen kommer säkert att innebära ett fokus på förebyggande arbete, och det är bra. Den kommer sannolikt också att innebära att kravet på att man ska arbeta evidensbaserat utifrån beprövad erfarenhet och vetenskap skärps, vilket också är bra, men detta är ett sådant typområde där regeringen redan nu skulle kunna förbereda det som kommer.

I väntan på den nya lagen hade regeringen redan nu kunnat uppdra till sina myndigheter att gå igenom vilka metoder och verktyg det finns för utredning och insatser, vilka metoder och verktyg som det finns forskning och evidens bakom och var det saknas kunskap. I de fall där det finns evidens för effekter vill vi att metoderna ska implementeras i kommuner, och där det saknas evidens är det forskning och resultatuppföljning som behövs.

Det här är någonting som Socialstyrelsen kunde få i uppdrag att börja jobba med redan nu. Vi måste bli bättre på att snabbt fånga de barn och unga som finns i riskmiljöer, och vi behöver veta att de insatser som ges faktiskt har effekt.

Fru talman! Det är helt obegripligt för mig att när det gäller socialtjänstens område ska varje kommun själv behöva leta upp metoder och insatser. Inom sjukvården vore det helt otänkbart att jobba på det viset. Dessutom borde regeringen ställa krav på uppföljning på individnivå för att säkerställa att vi får de beteendeförändringar som vi vill ha. Det gäller både öppna insatser och insatser inom Sis.

Vi är överens om att vissa barn och unga behöver vård och insatser av samhället, men då måste vi också vara säkra på att de insatser de får faktiskt ger önskad effekt. Många pratar om att vi redan på MVC eller BVC kunde se att här har vi ett barn som kommer att få problem, och när vi hittar dessa familjer måste det till insatser som vi vet ger effekt.

Fru talman! Det finns en del som säger att det inte går att mäta socialt beteende. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Det finns i dag mätmetoder som används i en del verksamheter där man faktiskt kan mäta om en insats har önskad effekt, det vill säga om det oönskade beteendet avtar. Dessa metoder borde användas betydligt mer.

Som jag tidigare har sagt tycker jag och Centerpartiet att det sker en del bra saker när det gäller förebyggande insatser, men vi saknar ett fokus på de riktigt tidiga insatserna som man kan ge på MVC och BVC. Om vi fångar in dessa familjer snabbare kan vi också motverka att några av de här ungdomarna faller utanför ramen.

Förutom att ta bort riskerna för det enskilda barnet vet vi också att skolan och att klara sin skolgång är den största skyddsfaktorn när det gäller barn och unga som riskerar att hamna snett. Därför måste vi se till att samverkan fungerar bra mellan socialtjänst och skola för de barn som behöver det. Det måste ske redan i förskolan, och även här behöver regeringen se till att det finns arbetsmetoder som fungerar.

Den här regeringen har, precis som tidigare regeringar, gång på gång tillsatt medel för att förstärka skolans förebyggande insatser, men det som har saknats är uppföljningen. Utan gedigna uppföljningar, gärna på vetenskaplig grund, blir alla satsningar likt tomtebloss.

För att förändra socialtjänsten krävs också förändringar av socionomutbildningen. Det måste bli en nationell tydlighet i vilken kunskap och vilka färdigheter som förväntas av en individ efter genomgången socionomutbildning.

Fru talman! Låt mig också säga några ord om internationella adoptioner. Även där har kommunernas socialnämnder ett ansvar.

Här pågår en utredning för att undersöka hur vi kan organisera arbetet på ett bättre sätt. Det har skett felaktiga adoptioner under 70, 80- och 90-talen. Här måste vi vara säkra på att det inte händer igen. En del i detta tror jag och Centerpartiet handlar om att det inte kan vara ett kommunalt ansvar att utreda och tillhandahålla stöd till adoptionsfamiljerna. Det är i dag så få som adopteras internationellt att kunskapen inte finns kvar i kommunerna. Vissa kommuner hanterar en adoption vart fjärde år. Därför måste det bli ett regionalt eller nationellt uppdrag.

Det behövs även lagändringar för att säkerställa att dokumentationen sparas på ett tryggt sätt så att barn och familjer kan få del av dem när de önskar och även att det individuella stödet blir bättre. Suicidrisken är högre hos dessa barn och unga än hos andra.

Fru talman! Jag står bakom Centerpartiets samtliga reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation 5.