Fru talman! Min kollega brukar halvt på skämt och halvt på allvar säga att man inte kan pusta ut förrän man har fått in alla sina ungar på ålderdomshemmet. Det beskriver ganska bra den oro som kommer med föräldraskap och andra nära relationer i livet. Kärlekens pris är oro, slit och uppoffringar. Men kärleken är störst. Vi är beredda att göra nästan vad som helst för dem vi älskar. Vi gör allt vi orkar, men också sådant vi inte orkar. Vi lånar från vår egen bank energi som förr eller senare måste återbetalas, ibland till priset av utbrändhet. Inte ens kärlek kan i längden kompensera för en ohållbar livssituation.

Jag kommer att tänka på syrgasmaskerna på flygplan. Som barn tyckte jag att det var brutalt att det i foldern i stolsfickan framför stod att de vuxna skulle sätta på maskerna före barnen. När vi gick på kalas fick vi barn ta tårta först. När det var livsfara skulle vi dock helt plötsligt komma i andra hand.

Men det är ganska logiskt. För att kunna hjälpa måste man fungera. Att ge stöd till anhöriga handlar såklart om att den anhöriga ska bli sedd och inte fara illa, men det handlar minst lika mycket om att den som är sjuk eller på annat sätt i behov av hjälp från anhöriga ska få bästa möjliga omsorg, även av samhället i dess helhet.

Jag tror att vi är många som har sett äldre par i vår närhet drabbas av demenssjukdom. Alltför få av oss har dock sett kommunen avlasta dem med insatser. Men vilken skillnad det kan göra! När en person tar över omsorgen för några timmar kan den anhöriga ta igen sig från att sköta om, tjata och svara på samma frågor om och om och om igen.

Den som har tränat bänkpress känner till känslan när den egna kraften inte räcker till för att stången ska komma ända upp. Armar och stång darrar. Men så står någon bakom och hjälper till med ett finger, och helt plötsligt går det. Helt plötsligt känns det till och med ganska lätt. Det är hjälpen på marginalen, när marginaler inte finns, som kan få det att fungera.

Fru talman! Den socialdemokratiskt ledda regeringen antog i april 2022 Sveriges första nationella anhörigstrategi. Det var ett viktigt steg för att fler familjer skulle kunna få denna hjälp. Vi vill nu att regeringen tar arbetet med anhörigstrategin vidare. Vackra dokument hjälper i sig ingen. Men samtidigt finns det ingenting så praktiskt som en god teori. Vi måste helt enkelt se till att det blir verkstad av strategin och att anhöriga faktiskt får hjälp. Det är både angeläget och brådskande.

Fru talman! En helt vanlig småbarnsfamilj vaknar av höga ljud. En person har just skjutit sönder familjens altandörr och tagit sig in. På bottenvåningen ligger den 40-årige pappan i familjen och sover. Det yngsta barnet, en tvååring, sover i hans och hustruns säng, så han har lagt sig i ett annat rum.

Hans fru hör skott och hur maken ropar ut sin smärta. Hon och det minsta barnet skriker till. Skriken avskräcker inte skytten. Han går i stället upp på övervåningen och passerar barnens lekrum, som ligger vägg i vägg med sovrummet. Där står mamman och kramar sin två år gamla flicka. I famnen har barnet sitt älskade gosedjur i form av Nalle Puh. Han säger åt mamman att vända sig om. Sedan skjuter han. Gärningsmannen skjuter flera skott. Ett av dem går genom mammans kropp och vidare genom Nalle Puh och skadar det lilla barnet. Allt detta hände för att familjen råkade ha samma efternamn som en gängkriminell.

Detta är från Aftonbladets bevakning av ett rättsfall i veckan.

Fru talman! Vad gör detta med en familj? Vad gör detta med ett samhälle? Finns ens ord att besvara dessa frågor?

Vi måste göra allt för att barn och unga ska göra en u-sväng när de är på väg in i gängen. Till detta behövs anhöriga. Tänk er själva oron om er son kom hem med ett par skor eller klädesplagg som inte borde rymmas i hans klädbudget - oron över att han var på väg in i ett gäng och oron över att ni alla i familjen skulle drabbas av ett totalt gränslöst, hänsynslöst och vidrigt våld.

Det finns i dag verksamheter inom vissa kommuner som riktar sig till anhöriga till personer som begår brott eller är i riskzonen för att hamna i gängkriminalitet. Det är bra så.

Men det är orimligt att det är beroende på vilken kommun man bor i om ett sådant stöd ges. För att erbjuda ett likvärdigt stöd över hela landet anser vi att en nationell stödlinje för anhöriga till kriminella behöver inrättas. Detta är frågor på liv och död för unga och deras anhöriga. Men det är också en angelägenhet för hela samhället, för att förebygga den grova kriminaliteten.

I mitt Facebookflöde dyker jag ned i vänners och bekantas liv: En studentmottagning här, några kloka visdomsord där, några Netflixtips och så vidare. Det är livet. Men så dyker det också upp sådant som vi sällan pratar om. Det är vänner som modigt vågar berätta om livstragedier. I sådana lägen önskar jag att alla visste att de skulle få ett stöd långt mer än de ord som skrivs i kommentatorsfältet.

Tillgången till stöd för anhöriga är dock inte jämlik. Regionerna har olika riktlinjer, och tillgången till stöd skiljer sig stort åt i landet. Jag tror det är dags att överväga lagstiftning för att skapa jämlik tillgång till anhörigstöd. Detta är också det förslag vi socialdemokrater driver.

Fru talman! Jag har inte hunnit tala om alla våra förslag på socialtjänstens område i dag. De är många. Men jag tyckte att det kändes viktigt att låta de anhöriga ta plats. De är inte bara en resurs utan också människor med egna behov som förtjänar att bli behandlade med respekt. Det kan vi politiker visa med lagstiftning och pengar. Exakt så enkelt är det!

Med detta yrkar jag bifall till reservation 12.