Herr talman! Hur vi organiserar den svenska sjukvården är en viktig fråga. För mer än 20 år sedan utreddes den ganska noga.

Inom OECD-området finns det olika sätt att organisera den skattefinansierade sjukvården. I Sverige har vi valt att lägga den hos regionerna, medan andra länder har valt en statlig modell. Ytterligare andra har obligatoriska försäkringar. När denna fråga senast utreddes kom man fram till att den svenska modellen gynnade Sverige, och det blev därför ingen ändring.

Nu sitter en ny utredning och tittar på detta. Jag tycker att det är väldigt intressant att man återigen väljer att lyfta fram det här, för det har hänt en hel del saker.

Ett av de främsta argumenten för att göra en förändring är den ojämlika sjukvården i Sverige. Man får olika vård beroende på var man bor, vilken socioekonomisk position man har i samhället och hur lång utbildning man har samt beroende på om man är född i Sverige eller inte. Jag höjde ett ögonbryn i förvåning när jag hörde de enkla förklaringsmodellerna i samband med detta - som om det skulle bero på att regionerna har fattat beslut om att sjukvården ska vara olika. Så är det ju inte.

Om man drabbas av prostatacancer och bor i Dalarna är risken mycket stor att det kommer att upptäckas först den dag man får metastaser. Om man i stället bor här i västra Stockholm kommer det att upptäckas genom något av de screeningprogram som finns i Stockholm. Detta beror ju inte på att politikerna i Dalarna har fattat beslut om att de ska ha sämre vård för patienter med prostatacancer, utan det handlar om helt andra faktorer.

Jag tror att man gör sig en illusion om man tror att problemen med de bekymmersamma regionala skillnader vi har skulle lösa sig om sjukvården bara styrdes helt och hållet från Stockholm. Det kan finnas andra skäl till att göra förändringar, men detta kommer inte att vara det tyngsta.

Det är olyckligt om man tittar på den andra stora skillnaden i svensk sjukvård, nämligen skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper, och tror att det helt enkelt handlar om ekonomi - om att människor har olika mycket pengar och därför får olika sjukvård. Så är det ju inte. Ett typexempel på detta är tandvården för barn. Den är gratis i hela Sverige, men ändå är det väldigt stora skillnader beroende på vilken socioekonomisk grupp människor tillhör. Det handlar inte om att se till att sjukvården blir gratis och att ta bort de privata alternativen, utan det är betydligt mer svårlösta problem som ligger bakom detta.

Icke desto mindre ser jag fram emot arbetet i Vårdansvarskommittén, för jag tror att det kommer att finnas intressanta saker som man kan vrida och vända på. Det är dock inte så enkelt som att man kan göra ett alexanderhugg och förstatliga hela den svenska sjukvården; detta skulle nog skapa betydligt större problem än vad det möjligtvis skulle lösa.

Den andra stora förändringen som ska ske i Sverige gäller det vi kallar en god och nära vård, det vill säga att sjukvården ska komma närmare människor. Det som i dag görs på sjukhus ska kunna göras ute i primärvården. Jag och Centerpartiet är väldigt besvikna på att regeringen sitter med armarna i kors i ett läge då det inte händer någonting. Här har det funnits politisk enighet både i riksdagen och runt om i landet om att det måste ske förändringar - ska vi kunna hantera framtidens behov måste vi se till att mer av vården kan utföras nära patienterna.

Det stora problemet är att primärvården inte mäktar med. Framför allt har primärvården väldigt svårt att rekrytera läkare. Om man inte har en fast läkare i primärvården vänder man sig inte dit, utan då vänder man sig någon annanstans.

Låt mig belysa svårigheterna i primärvården, kanske utan att utgå från Stockholmsexemplet. I mitt hemlän, Gävleborg, har man nyligen gjort en stor genomlysning av primärvården. Gävleborg har några av de högsta taxorna, eller ersättningarna, för primärvården, så det råder i grunden inte brist på pengar. Samtliga privata vårdcentraler går med plusresultat, och de har mindre problem att behålla personal. De har lite tyngre patienter än vad de regionalt drivna vårdcentralerna har. Däremot går alla utom en av de regionalt drivna vårdcentralerna back.

Detta, herr talman, visar på de problem vi har i sjukvården. Därför är det kontraproduktivt att peka ut de privata alternativen som det stora problemet. Vad gäller primärvården är det faktiskt tvärtom. Vi måste använda det driv och det nytänkande som finns i mycket av den privat drivna sjukvården för att se till att vi kan förnya den svenska sjukvården.

Det tredje jag vill ta upp har flera andra tagit upp tidigare. Det gäller Samsjuklighetsutredningen.

Detta är verkligen en organisatorisk fråga. När det gäller en av alla diagnoser i sjukvården, nämligen beroendesjukdomar, är det inte sjukvårdshuvudmannen i Sverige som har huvudansvar, utan det är i stället kommunerna och socialtjänsten. Inte undra på att vi har bland Europas högsta dödlighet bland människor med beroendesjukdom och ett intravenöst narkotikabruk.

Riksdagens partier är överens om att detta ska ändras, och en utredning har tagit fram ett alldeles utmärkt förslag. Men från regeringssidan händer det inget. Tyvärr börjar jag bli lite van vid detta. När det gäller huvudmannaskapsförändringar inom personlig assistans är alla partier överens. Det finns också ett utredningsförslag, men ingenting händer från regeringens sida. Även när det gäller de orimligt långa köerna är alla partier överens, men köerna blir längre och längre. Ingenting händer från regeringens sida.

Sedan har vi Samsjuklighetsutredningen. Jag uppfattade ett tydligt besked från den kristdemokratiska ledamoten i dag om att denna proposition kommer att läggas fram. Man ska tro på vad människor säger, herr talman, så jag utgår från att en proposition från Socialdepartementet om samsjuklighet och hur vården ska omorganiseras där kommer att finnas med i propositionsförteckningen för kommande år när riksdagen samlas i september. Allt annat vore skamligt.

Jag står bakom alla våra reservationer, men för att inte voteringen ska bli alldeles för lång väljer jag, likt Karin Rågsjö, att yrka bifall till reservation 24.