Herr talman! Jag tackar återigen för svaret. Jag är böjd att hålla med om det mesta skolministern säger. Det är verkligen ett stort problem vi ser i skolorna, och man behöver upprätthålla ordningen. Jag tycker också att det är bra att man ser över vilka andra typer av disciplinära åtgärder som kan användas.

Men det är också viktigt att dessa åtgärder når sitt mål och syfte. Det man har sett just när det gäller kvarsittning är att det har en avskräckande effekt på de elever för vilka en tillsägelse oftast räcker. Då ska också tillsägelse användas; det är väldigt klart och tydligt. Man pratar ju, även skolministern, om en konsekvenstrappa. Om en elev lyssnar på en tillsägelse ska man inte behöva ta till nästa åtgärd, som exempelvis kan vara kvarsittning.

Som skolministern säger används kvarsittning inte ofta, men när det används handlar det ofta om elever som kanske har särskilda behov. Det kan exempelvis vara NPF-elever, elever som är utagerande eller barn med problem i hemmet. Detta är elever i behov av stöd, och precis som skolministern säger är detta stöd någonting som alltför ofta saknas eller sätts in alldeles för sent. Jag vet att regeringen jobbar för att komma till rätta med det, men de facto är det så.

Vad dessa elever minst av allt behöver är att känna sig utpekade som misslyckade, som att skolan inte är för dem. Det är just detta som kvarsittning får som effekt. Man pekas ut. Det är också en oerhört inkonsekvent åtgärd. Den leder ingenvart.

Lagen säger att åtgärder ska anpassas utifrån elevens behov och situation. Ändå är det dessa elever som får kvarsittning. Deras beteende ändras inte genom det.

Återigen: Det är jättebra med fler möjligheter och olika typer av disciplinära åtgärder, men är det verkligen eleverna med särskilda behov som ska få just kvarsittning?