Herr talman! Tack för svaret, skolministern!

Jag kan berätta att den här frågan från början kommer från min numera 15-årige praoelev. Vi skrev interpellationen tillsammans. Det är en oerhört viktig och relevant fråga han har, för i grunden handlar den om precis det som skolministern pratade om, nämligen tilltron mellan lärare och elever. Den handlar också om rättvisa och om barn med särskilda behov.

Först vill jag säga att jag fullständigt håller med om vikten av lugn och ro, särskilt för just barn med behov av stöd. Jag välkomnar också den här utredningen. Den behövs verkligen. Jag ser fram emot att se vad den kommer att leda till.

Jag håller också med om att vi definitivt inte ska detaljstyra i klassrummet. Tvärtom ska vi lita till våra pedagoger och rektorer. Där är vi helt eniga.

Jag har heller ingenting emot disciplinära åtgärder. Man måste kunna ingripa på olika sätt där det behövs för att kunna upprätthålla ordning och trygghet.

Men kvarsittning - vad fyller det för funktion förutom att vara ett straff, ett straff som ofta gör att eleven får bekräftat att hen är misslyckad och att skolan kanske inte riktigt är till för just hen?

Skollagen och Skolverkets riktlinjer är glasklara: Syftet med en disciplinär åtgärd är att man ska kunna upprätthålla trygghet och studiero i skolan samt ändra beteendet hos de elever som behöver göra det. Åtgärden får inte användas som bestraffning, och särskild hänsyn ska tas till barnets bästa och de behov barnet har, utifrån vilken elev det handlar om.

Ju mer man läser, desto tydligare blir det att det egentligen saknas evidens för att kvarsittning har den här effekten, det vill säga att ändra beteendet. Kvarsittning fungerar framför allt avskräckande för de elever för vilka en tillsägelse normalt räcker, och då ska också tillsägelse användas.

Med tanke på allt detta vill jag återigen fråga: Vad tycker egentligen skolministern om just kvarsittning som metod?