Fru talman! Betänkandet gäller utrikespolitikens huvudinriktning, och även om det - precis som det ska vara - finns en stor samsyn mellan riksdagens partier i stora delar av utrikespolitiken finns det ett antal frågor där vi är oense. Jag får nog också säga att tvistefrågorna har ökat i antal efter regeringsskiftet, eftersom den nya regeringen lade om politiken i en rad avseenden direkt efter valet.

Det första regeringen gjorde var att överge den feministiska utrikespolitiken. Högerregeringen tillträdde den 18 oktober 2022, och redan samma dag meddelade utrikesministern att man tänkte avskaffa den feministiska utrikespolitiken. Så viktigt var det tydligen att få det ur sig - utrikesministern hann knappt sätta sig på stolen på UD innan han ville säga att det var slut på den feministiska utrikespolitiken.

Det skäl som utrikesministern angav var att feministisk utrikespolitik ändå bara var en etikett. Han sa också att den feministiska utrikespolitiken skymt det faktum att svensk utrikespolitik måste grunda sig i frågan vad som är svenska värden och svenska intressen. Det var ju faktiskt ett häpnadsväckande uttalande - som om kvinnors och flickors lika rätt till resurser, rättigheter och representation inte skulle vara i linje med svenska värden och svenska intressen! Det är helt galet, skulle jag vilja säga.

Det har ju i alla tider varit precis tvärtom. Lika rättigheter, lika resurser och lika representation för kvinnor och män - så som den feministiska utrikespolitiken definierades - har i alla tider varit bärande svenska värden i utrikespolitiken och helt i linje med svenska intressen. Hur man kan få det till att lika rättigheter, lika resurser och lika representation för kvinnor och män skulle stå i motsatsställning till svenska värden är faktiskt helt obegripligt.

Dessutom lade man om politiken i detta avseende i en tid då vi snarare kunnat se en backlash för just kvinnors och flickors rättigheter i stora delar av världen, till exempel i länder som Afghanistan och Iran, där kvinnor och flickor dödas eller piskas på torget om de kräver sin rätt. Vi har även kunnat se det i USA, där den amerikanska högern nu har tagit bort rätten till abort som en grundläggande amerikansk rättighet. Detta var bara några exempel.

Vi menar också att det är totalt fel att påstå att den feministiska utrikespolitiken bara skulle vara en etikett utan betydelse. Detta har ju faktiskt utvärderats av regeringens eget expertorgan, Expertgruppen för biståndsanalys. I sin utvärdering drar de slutsatsen att den feministiska utrikespolitiken ledde till en tydlig ökning av jämställdhetsarbetet inom alla de tre utrikespolitiska områdena, alltså bistånd, handel och säkerhetspolitik.

Nu har högerpartierna avskaffat detta framgångsrika arbete. Man hör ofta hur de försvarar sig med att de jobbar med att driva frågor om till exempel sexuell och reproduktiv hälsa. Det gör de kanske, men de har helt missat att jämställdhet inte bara handlar om detta, även om det är nog så viktigt. Jämställdhet handlar ju också om representation, det vill säga att man i alla internationella forum måste lyfta fram att kvinnor ska ha lika representation vid alla beslutsbord. Det handlar även om resurser, det vill säga kvinnors rätt till egen inkomst och eget arbete, och om lika lön för lika arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationella relationer m.m.

Det handlar om alla rättigheter. Det handlar självklart om sexuella och reproduktiva rättigheter, om aborträtt och om rätten till preventivmedel - en kvinna måste själv få bestämma om och när hon ska bli gravid. Men det handlar också om andra rättigheter, till exempel rätten till utbildning för flickor, rätten till sjukvård och rätten till trygghet. Detta viftar regeringspartierna bort med motiveringen att det skulle skymma sikten för vad som är svenska värden. Det är dock precis tvärtom, fru talman: Kvinnors och flickors rättigheter är mänskliga rättigheter, och detta är sannerligen svenska värderingar.

Det här betänkandet tar också upp hur regeringen drar sig undan den globala scenen och att utrikespolitiken har blivit mer passiv och provinsiell. Detta märks i synen på FN. Man har genomfört stora nedskärningar på Sveriges kärnstöd till FN:s organisationer. Man har mer än halverat stödet till UN Women, som jobbar för kvinnors rättigheter i världen. Man har skurit ned på FN:s gröna klimatfond med mer än 40 procent. Man har skurit ned Sveriges bidrag till World Food Programme, som är helt avgörande för att svältande människor ska kunna få mat i en del områden i världen, med över 30 procent. Detta var bara några exempel; det finns många fler.

Man kan säga mycket om FN - det är en organisation med många problem. Men dessa problem blir ju inte mindre av att medlemsstaterna drar sig undan när det gäller finansiering. Det blir snarare tvärtom.

FN bildades efter andra världskriget för att till varje pris försöka förebygga att något liknande skulle ske igen. I det krig som nazisterna hade startat hade 60 miljoner människor dödats, och i krigets slutskede hade ett nytt vapen, atombomben, gjort entré. De flesta drog slutsatsen att ett tredje världskrig - ett kärnvapenkrig - skulle kunna leda till mänsklighetens undergång. Det var därför Europarådet bildades. Det var därför EU bildades. Det var därför en lång rad andra organisationer bildades. Det var också därför FN bildades - för att bevara freden och utveckla och värna grundläggande mänskliga rättigheter. De senaste decennierna har FN därutöver fått ta sig an ytterligare ett existentiellt hot mot mänskligheten, nämligen klimatfrågan.

Samtidigt ser vi hur demokratin är på tillbakagång i världen, hur respekten för mänskliga rättigheter undergrävs och hotas i allt fler länder, hur vi nu återigen har ett storkrig i Europa, hur fruktansvärda krig återigen har blossat upp i Mellanöstern och i Afrika samt hur spänningarna i Sydostasien ökar. I detta läge skär alltså den svenska regeringen ned på FN. Det är, enligt min mening, faktiskt inte klokt.

Detta späs på av att Sverige nu också drar sig undan i Afrika. Biståndet avvecklas i Mali, Burkina Faso och Sydsudan, som är några av de fattigaste och mest utsatta länderna i världen, där svenskt bistånd verkligen har gjort nytta. Det drabbar förstås fattiga människor direkt, men det är också en väldigt olycklig politisk signal. Om västvärlden drar sig ur Afrika - om man lämnar Afrika - kommer detta vakuum att fyllas av andra. Det kommer att fyllas av Ryssland eller Kina, som ju länge och systematiskt har utvecklat sina kontakter med och band till olika afrikanska länder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationella relationer m.m.

I stället för att vända Afrika ryggen borde Sverige och EU satsa på Afrika, som ju är Europas grannkontinent. Vi borde ha en särskild Afrikastrategi där vi utvecklar samarbetet med ett antal länder, naturligtvis när det gäller bistånd - där det behövs - men också när det gäller handel, kultur, politik och många andra områden.

Afrika borde ha högsta prioritet för såväl Sverige som EU för att vi tillsammans ska skapa utveckling och framtidstro för de miljontals människor som bor där. Det är ju också genom att angripa grundorsakerna till att människor flyr - krigen, fattigdomen och de urusla framtidsutsikterna - vi kan motverka migrationsströmmarna mot Europa. Jag är ändå optimist när det gäller den delen - Afrika har alla förutsättningar att vända den utvecklingen. Sverige och EU måste dock vara en del i detta arbete.

Fru talman! Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

(Applåder)