Fru talman! Det område jag kommer att tala om, mäns våld mot kvinnor, är som vi alla vet ett område som sträcker sig över många ansvarsområden, många politikområden och många ansvarsområden i kommunerna. Det är oerhört viktigt att man har en helhet, vilket har nämnts från talarstolen. Jag tycker dock inte att den helheten finns i dag i regeringens hantering av frågan. Jag tänker beröra några av de motstridigheter som finns.

Jag har varit inne på människohandel. Jag vill påpeka att ambassadören mot människohandel har funnits sedan 2006 och bytts ut ett antal gånger. Tjänsten var också obesatt i tre månader. Vad regeringen nu gör är att säga: Lös detta själva på lokal och regional nivå! Jämställdhetsmyndighetens regionkoordinatorer, som är anställda av socialtjänsten, ska alltså jobba för detta. Man får inget stöd från nationell nivå.

Vi pratar också mycket om förebyggande verksamhet. En av de verksamheter som har jobbat förebyggande på ett exemplariskt sätt är stödlinjen ungarelationer.se. Den har funnits i fem år och haft en budget på 5 miljoner men har från halvårsskiftet i år en budget på 500 000 kronor. Verksamheten bedrivs ideellt av en stiftelse och har haft över 15 000 enskilda chattar och miljoner sidhänvisningar. Man jobbar med upplysande och förebyggande verksamhet tillsammans med polisen och kommunerna.

Här har regeringen genom att slå ihop två förordningar och öppna upp för att fler organisationer ska söka pengar lyckats göra så att det blir mindre medel att fördela. Vad menar regeringen ska hända? Om inte ungarelationer.se ska jobba med den här frågan, vem ska då göra detta arbete?

Det har sagts flera gånger här att regeringen anslår mer medel till kommuner och regioner för att jobba med denna fråga. Jag ser att länsstyrelserna till exempel får 18 miljoner kronor mer i satsningar för att samordna arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Men i samma budget försvinner satsningen på kvinnofrid hos SKR, som har omfattat 21 miljoner kronor och har funnits sedan 2014. Man ger alltså med ena handen och tar med den andra.

Slutligen vill jag nämna någonting om kontaktförbudslagstiftningen, som också nämns i betänkandet. Det är väldigt bra att det har kommit en utredning kring detta med många förslag till förbättringar, men någonstans tycker jag ändå att det blir skevt. Förslagen bygger på att kvinnan ska få större säkerhet genom att mannen inte ska kunna komma i kontakt med henne. I min värld vore den enda rimliga lagstiftningen att en man som har dömts för våld mot kvinnor eller som betraktas som så farlig att socialtjänsten och polisen anser att han behöver ett kontaktförbud får vistas i sin bostad, på sitt jobb och så vidare och alltså har ett område som han, förövaren, inte får gå utanför.

Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta m.m.

Vad är det nämligen som säger att ett kontaktförbud gällande kvinnan hjälper om det så utökas till en hel kommun? En vacker dag behöver kvinnan åka till en annan kommun, resa på semester eller hälsa på bekanta. Då hjälper inte ett utvidgat kontaktförbud. Den som borde begränsas i vardagen är förövaren, inte kvinnan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)