Fru talman! För 30 år sedan hände något revolutionerande. Personer med funktionsnedsättning fick rätt till stöd enligt LSS. Man gick från att vara vårdobjekt som samhället skulle ta hand om till att vara personer med rätt att bestämma över sina egna liv.

Tidigare var det institutionsboende, hemtjänst eller att förlita sig på anhöriga som gällde. Man fick rätta sig efter personalens scheman och de anhörigas goda vilja. Den som inte kunde röra sig fick snällt vänta tills någon kunde komma och hjälpa en upp ur sängen. När inte föräldrarna längre kunde få ihop vardagen fick barnet flytta in på institution, ibland långt från föräldrarna. Ville man gå på en dejt fick man ta med sig mamma, pappa eller någon kompis, för det var knappast något som hemtjänsten ställde upp på. Att skaffa familj och barn var något som de flesta inte ens vågade drömma om. Likaså var det svårt att jobba eller studera.

Adolf Ratzka, grundaren till Independent Living-rörelsen i Sverige, har uttryckt det väl med orden: Det är svårt att bidra till samhället om man inte kan ta sig ur sängen.

LSS är och var en frihetsreform. I det stora gällde det sådant som att unga kunde flytta hemifrån, klara sig själva, ta sig ut på arbetsmarknaden och bilda familj. I det lilla gällde det sådant som att kunna ta en promenad, sminka sig eller börja med en fritidsaktivitet, saker som de flesta tar för givet.

Fru talman! LSS gav personer med funktionsnedsättning rätt till ett liv som andra. De som har personlig assistans kan själva bestämma över var, när och på vilket sätt de ska få assistans. Personer som bor i ett LSS-boende ska ha möjlighet att ha egna intressen och inte anpassa sig till övriga på boendet. LSS ger även rätt till ledsagarservice, avlösarservice, kontaktperson, korttidsvistelse utanför det egna hemmet, daglig verksamhet och en rad andra insatser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

I år är det 30 år sedan LSS-reformen trädde i kraft. 30 år av mer frihet skulle man vilja sammanfatta dessa år, men tyvärr har frihetskurvan inte gått spikrakt uppåt.

De senaste drygt tio åren har till stora delar varit kantade av ifrågasättande av reformen. Har vi råd? Fuskas det inte väldigt mycket? Hur mycket stöd måste man egentligen ge? Sparkrav från tidigare regeringar, myndigheter som genom rättsprövning drivit fram ny praxis eller använt sig av praxis som det faktiskt inte finns grund för och en allmän debatt om fusk i samhället som inte alltid grundat sig på fakta.

Fru talman! Liberalerna har under dessa år drivit på för att lappa och laga reformen som vi en gång tog initiativ till. När andning och sondmatning inte längre räknades som ett grundläggande behov drev vi igenom förändring. När omprövningarna gjorde att flera tusen förlorade sin assistans drev vi igenom omprövningsstopp. När personer inte längre vågade flytta från en kommun där de fått ett beslut som gör att deras vardag funkar, för att kommunen de flyttar till kanske fattar ett annat beslut, drev vi fram en utredning om ett statligt huvudmannaskap.

Vi är dock långt ifrån nöjda. Beslut baserade på minuter och sekunder i stället för på individers totala behov, färre som beviljas ledsagning, orimliga krav på medicinska underlag och så vidare - listan på orsaker till att reformen urholkats kan tyvärr göras lång.

På sikt tror jag att vi har kommit så långt vi kan med att lappa och laga och att ett omtag av LSS behöver göras - LSS 2.0 - som gör att vi kommer tillbaka till grundintentionerna i lagen.

I det betänkande som diskuteras i dag finns det två tillkännagivanden. Båda rör LSS, och båda är frågor som Liberalerna har drivit och kommer att fortsätta driva. Vi välkomnar att fler vill vara med och driva dessa frågor.

Det första handlar om att utreda om vi kan indexera uppräkningen av schablonersättningen, vilket är en mycket god idé. Men det är en fråga som hanteras i budgeten. Vi får återkomma till den.

Det andra handlar om insatsen ledsagarservice. Från 2010 till 2022 har antalet personer i personkrets 3, där bland andra blinda och dövblinda ingår, som beviljats ledsagning enligt LSS minskat med 68 procent. Det visar Socialstyrelsens rapport som kom förra året.

Fram till 2019 ser det ut som att de flesta som inte längre beviljats ledsagning via LSS i stället har fått det via SoL, socialtjänstlagen. Men från 2019 och framåt viker båda kurvorna nedåt.

Fru talman! Vad är då problemet med detta? Det uppenbara är såklart att människor inte kan leva ett liv som andra om de inte får de stödinsatser som de behöver. En kvinna som intervjuats i rapporten berättar: "Jag och min syster är båda dövblinda. Vi fick ledsagning enligt LSS strax efter 1994. Vi kunde använda den efter skoltid och göra lite vad vi ville med timmarna, besöka kompisar, träna m.m. Ingen ifrågasatte vad timmarna användes till. Jag flyttade runt efter studier och träffade kärleken. Jag fick avslag på LSS för att jag nu är gift. Det ingår att min partner ska kunna vårda mig, säger de. Det blir inte ett jämlikt förhållande utan jag är beroende av min man."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Denna berättelse sammanfattar väl hur LSS utvecklats över tid. Dessutom är problemet att man förskjutit besluten från LSS till SoL. LSS-insatsen är kostnadsfri och mer flexibel än SoL-insatsen. En promenad beviljad via SoL ska inte sällan, närmare bestämt i 103 kommuner enligt Socialstyrelsens enkät, betalas enligt kommunens hemtjänsttaxa. Den lägsta taxan ligger på 35 kronor i timmen, och den högsta ligger på 470 kronor i timmen. Jag misstänker att det inte är många här inne som är villiga att betala de summorna för att få komma ut på en promenad eller ta sig till affären för att handla.

Vidare visar Socialstyrelsens rapport att 52 procent av kommunerna uppger att rättspraxis för synskadade och blinda har ändrats och att man därför i mindre utsträckning har beviljat ledsagning enligt LSS. Enligt Socialstyrelsen kan man ifrågasätta om rättspraxis används på korrekt sätt, och i en del fall där det hävdas att det finns rättspraxis går det i själva verket inte att finna någon sådan.

Socialstyrelsen pekar också på att många kommuner har egna riktlinjer för hur LSS-ärenden ska handläggas som inte är förenliga med intentionerna i lagen.

Fru talman! Jag tycker att det är klokt att Socialstyrelsen tar fram ett stödmaterial för handläggningen av LSS generellt. Det behövs ett kunskapsstöd till kommunerna när det gäller befintlig lagstiftning. Det är uppenbart.

Men på sikt vill Liberalerna se en översyn av LSS. Vi drev redan från början att fler personer med synnedsättningar borde omfattas av LSS. Detta gör inte att jag utesluter att en särlagstiftning om ledsagning kan vara en nödvändig och kanske en mer framkomlig väg för att få bukt med de problem med ledsagning som vi ser i dag. Vi kommer definitivt att titta närmare på detta förslag från Socialstyrelsen, som nu bereds inom Regeringskansliet.