Fru talman! Jag tycker ändå inte att jag fick svar på min fråga. Vi pratar om lite olika saker. Ministern pratar om att Skolinspektionen kan lägga ett vite på den fristående skolan, som kan bestämma sig för att lägga ned verksamheten trots att man har fått samma ersättning som kommunen har gett till sin egen verksamhet. Då spelar vite inte så stor roll för att kommunen ska kunna kräva tillbaka sin skolpeng.

För att komma tillbaka till detta kan jag berätta att en av de huvudmän som jag pratade om tidigare här riskerar ett rekordstort vite i sin verksamhet i bland annat Helsingborg. Skolinspektionen beslutade att göra en ägar- och ledningsprövning, men vad hände då? Jo, då valde huvudmannen att sälja sina aktier. Då får bolaget en ny ägare och en ny styrelse som ska tillsättas, och då ska de prövas.

Det har varit en del turer kring detta, och detta visar hur flytande det är mellan en skolkoncern och den kommunala verksamheten. En av styrelsemedlemmarna var utbildningschef i en skånsk kommun, och styrelseuppdraget skulle betraktas som en bisyssla. Detta ändrades senare, varpå styrelsemedlemmen valde att säga upp sig från den kommunala verksamheten.

Dessutom byggs det upp en gigantisk byråkrati. Ministern pratade tidigare här om de pengar som avsätts för att Skolinspektionen ska göra granskningar. Tidigare har vi pratat om kommunernas tillsyn på förskolor, som de gör utan att få pengar - det är snarare tvärtom. Men i marknadsskolan ska det få kosta pengar.

Marknadsskolan kan inte lösas med mer kontroll och byråkrati, utan man måste ta itu med grundproblemet. Min fråga är därför: Hur mycket ska den statliga kontrollapparaten få svälla innan regeringen med Sverigedemokraterna inser problemet med marknadsskolan?