Fru talman! Det är inte utan en känsla av lättnad jag står här i dag. Jag har sett fram emot dagens debatter avseende KU20 och konstitutionsutskottets vårgranskning. Vi har levt med detta i flera månader, och nu är vi äntligen framme.

För drygt en vecka sedan presenterades de 29 ärenden som utskottet haft att ta ställning till det här året. De vändes och vreds på, frågor formulerades, genmälen granskades och statsråd kallades till utfrågning. Allt det är redan känt. Men efter att ha smält kommentarer från medier och andra och efter att ha fått lite avstånd till frågorna är det nu tid att sammanfatta och kanske också i någon mening blicka framåt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings-betänkandeInledning

Fru talman! Som flera tagit upp här har vi i partierna de senaste veckorna haft ett energiskt och koncentrerat fokus på EU-frågor inför det val av ledamöter till Europaparlamentet som avslutades i går. De mer formella frågorna kring hur beslutsfattandet i Bryssel och Strasbourg går till har kanske inte varit högst på agendan i debatterna. Mig veterligen har inte heller riksdagens roll i EU-samarbetet varit någon kioskvältare. Men jag tänker ändå att det så här dagen efter kan finnas anledning att fundera något över det, nu när vi alla varit ute bland våra väljare mer än under vanliga försommarveckor.

Det är ju inte alldeles ovanligt att människor man möter eller som kanske intervjuas i radio- eller tv-nyheter uttrycker att det är för mycket som bestäms i Bryssel. Är det inte snus och eldning av kvistar i trädgården är det fri- och rättigheter som många tycker lika gärna eller bättre kan skötas på hemmaplan.

När Sverige blev medlem i Europeiska unionen för snart 30 år sedan innebar ju det att riksdagens rätt att fatta beslut i vissa ärenden flyttades till beslut i Bryssel av parlament och råd. För att i någon mån bibehålla riksdagens inflytande över politiken inrättades EU-nämnden, där regeringen kan och förväntas samråda med riksdagen i EU-ärenden. Det är ett delvis lite ostadigt system, tycker jag, bland annat för att europeiska länder helt enkelt inte är lika och av naturliga skäl har olika uppfattning om till exempel deadliner.

Vi har i år granskat två sådana ärenden, som handlar om fiskefrågor - som i sig är ett komplicerat kapitel med kvoter, vetenskaplig forskning och fiskare och samhällsorganisationer som sällan eller aldrig har samma uppfattning om de utmaningar vi står inför. Förra året hade vi två andra ärenden, ett som handlade om järnvägar och ett som sammanfattar en del av problematiken - att göra information och kunskap tillgänglig vid en tidpunkt som ger riksdagens EU-nämnds ledamöter en rimlig chans att ta ställning och förankra i sina riksdagsgrupper. Vi har, lite inom parentes, också ett ärende till nästa år som handlar om rovdjurens antal i Europa och i Sverige. Men det får vi prata om nästa år.

Gemensamt för alla dessa är att kommunikationen mellan rådet, kommissionen, Regeringskansliet i Sverige, vår svenska representation i Bryssel och EU-nämnden är känslig för förseningar och otydligheter. Det är frågor som KU egentligen inte kan granska, vilket gör att granskningarna blir lite begränsade och ibland landar i att våra tjänstepersoner såväl i Bryssel som på Regeringskansliet och i EU-nämnden blir offer för omständigheter som kanske skapats av ordförandeländers tvehågsenhet eller för den delen förhandlingspositioner som är låsta eller dokument som inte produceras och distribueras i tid inför mötena.

Jag var i fredags på Våxtorps marknad, lite söder om Laholm. Det är en fantastisk tillställning där södra Sveriges samtliga knallar samlas. I ärlighetens namn tror jag inte att resonemanget hade hjälpt mig i diskussionerna där, för de handlade om helt andra saker. Det skulle ändå vara värdefullt att någon gång granska själva processen med dokumentation till och från Bryssel och se om det eventuellt finns förbättringsmöjligheter inom den del av systemet som vi råder över.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings-betänkandeInledning

Fru talman! Det blev en lång utläggning här om förhållandet till Europeiska unionen, så jag tänkte ta upp något betydligt enklare: att saker och ting beskrivs så som de faktiskt är. Utskottet har gång på gång talat om vikten och nödvändigheten av att det som statsråden kommunicerar på olika sätt ska vara korrekt.

Vi har uttryckt stor förståelse för att det ibland, till exempel i debattsituationer och frågestunder där svar krävs direkt, inte alltid blir helt rätt, men de krav som ställs på förberedda presentationer bör vara desto högre. Flera sådana ärenden är föremål för årets granskningar, och vi återkommer till dem senare. Om man ska säga något mer generellt om dem är det kanske ändå att det finns felsägningar och presentationer som inte håller måttet och där det faktiskt inte varit nödvändigt att slira på korrektheten.

Jag påpekade i samband med presskonferensen, när vi presenterade granskningen, att om det hade varit ett publikt bolag som visade en presentation med rubriken "Tio nya reaktorer" hade det kunnat bötfällas för vilseledande av marknaden.

Med detta sagt vill jag säga att vi har en generös inställning till felsägningar i debatter och andra mer pressade sammanhang, även om det innebär att en uppgift som faktiskt är felaktig får spridning. Vi är ju inte mer än människor, någon av oss.

Med detta sagt är det förstås min förhoppning att antalet uttalandeärenden ska minska, inte för att våra riksdags- och partikamrater inte är på hugget när felaktigheter förekommer utan för att antalet onödiga felaktigheter och otydligheter faktiskt ska minska. Vi har tillräckligt med problem med desinformation och falska nyheter utan att regeringen ska behöva fylla på.

Slutligen, med detta sagt, har vi också pratat om regeringens ansvar för förvaltningen. Där har vi ett par angelägna ärenden som jag tänker återkomma till i en följande debatt.

Sammanfattningsvis handlar mina starkaste intryck - förstås utan att förringa andra - om relationen mellan EU, regeringen och riksdagen och om att det som sägs eller presenteras som förberedda utspel ska vara korrekt och hellre övertydligt än öppet för olika tolkningar. Jag vet att det är svårt, men vi måste ta oss åt det hållet.

Flera av oss har talat om värdet av enigheten i utskottet. Jag sällar mig givetvis till dem och tackar så hjärtligt både kollegor och, inte minst, kansliet - detta övernaturligt professionella kansli utan vars hjälp vi inte hade kommit igenom detta.

Jag tänker ibland på att vi har debatter som oftast är en rad anföranden medan andra utskott har debatter som är fyllda av repliker och annat. Då ska man veta att vi har dessa repliker under resans gång. Därför blir mötena väldigt långa, så egentligen är det ingen större skillnad. Men det är fint att vi kan nå denna enighet, tycker jag.