Fru talman! Tack till statsrådet för ett försiktigt positivt besked, kan vi väl kanske enas om.

I mitt tidigare inlägg gav jag två exempel på hur behovet av teckenspråksutbildning för föräldrar kan variera kraftigt. Jag vill nu förtydliga att det andra exemplet handlar om min egen son. Det är inte ofta man är personlig i denna talarstol. Men jag valde att vara personlig just för att belysa denna fråga.

Språk är något vi utvecklar och förfinar under hela livet. Att tro att man kan bemästra ett språk, oavsett om det är talat eller tecknat, efter endast 240 timmar av utbildning är en missuppfattning. Språkutveckling är en pågående process som kräver kontinuerlig övning och anpassning. Det hade jag kunnat demonstrera genom att försöka ha denna debatt på teckenspråk. Då hade det dock tagit betydligt längre tid än den tid jag har på mig, fru talman, så jag sparar det till en annan gång.

I Sverige är normen det talade språket, vilket gör att teckenspråk ofta hamnar i skymundan. Trots att teckenspråk erkändes som ett officiellt språk 1981 är det fortfarande inte lika tillgängligt och integrerat i samhället som det talade språket. Det skapar betydande utmaningar för döva och hörselskadade individer och deras familjer.

Teckenspråkets begränsade ställning innebär att det finns färre möjligheter till naturlig språkinlärning och användning i vardagen. Det kan leda till social isolering, minoritetsstress och hinder för full delaktighet i samhället för dem som är beroende av teckenspråk för sin kommunikation.

För att verkligen stödja våra döva och hörselskadade barn och deras familjer anser jag att vi behöver erbjuda en utbildning som är tillräckligt flexibel för att anpassas till varje familjs unika behov och situation.

Jag vill tacka statsrådet för debatten.