Fru talman! Syftet med denna debatt är som sagt att jag vill belysa vikten av att göra teckenspråksutbildningen för föräldrar mer flexibel för att bättre möta familjers individuella behov.

För att illustrera detta skulle jag vilja dela två konkreta exempel som tydligt visar hur varierande behoven kan vara.

För några månader sedan träffade jag föräldrarna till en flicka som är fem år. De fick tidigt besked att flickan är döv och är en av dem som inte kan bli hjälpta av cochleaimplantat. Flickan använder uteslutande teckenspråk i sin kommunikation både med sina föräldrar och i andra sammanhang.

De 240 timmarna TUFF var slut när flickan var fyra år gammal, precis enligt rekommendationerna om att man skulle beta av timmarna snabbt. Men vad är tanken efter att TUFF-timmarna är slut, undrar föräldrarna. Ska föräldrarna stanna på en nivå för en fyraåring i språket utan att vare sig kunna stötta eller följa sitt barn i hennes språkutveckling?

I en annan familj föddes för 19 år sedan en döv pojke. Han opererades med cochleaimplantat när han var 15 månader gammal. Tack vare att cochleaimplantatet hjälper pojken så bra behövde hans föräldrar inte gå färdigt teckenspråksutbildningen.

Dessa två exempel visar tydligt hur olika behoven kan vara bland familjer med hörselskadade eller döva barn. Föräldrar till ett barn som är helt beroende av teckenspråk behöver mer stöd och utbildning i teckenspråk än de som har barn som kan tillgodogöra sig talat språk med hjälp av till exempel cochleaimplantat eller hörapparater.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att erbjuda fler timmar av teckenspråksutbildning till dem som verkligen behöver det ökar möjligheten för de familjerna att känna sig fullt delaktiga i samhället.

Därför undrar jag om statsrådet och regeringen ser att det finns en möjlighet att göra teckenspråksutbildningen mer flexibel för att kunna möta de olika behov som finns i olika familjer.