Herr talman! Vi har alltid varit för ömsesidig kärnvapennedrustning byggd på avtal mellan de länder som har kärnvapen. Som jag pekade på i mitt inlägg har detta faktiskt kunnat åstadkommas också i politiska lägen som annars har varit ganska svåra. Det handlar om lägen där både Sovjetunionen och USA var indragna i andra krig och hade andra verksamheter för sig i olika delar av världen. Det här var under kalla kriget, och de stod verkligen rakt emot varandra på ett sätt som vi inte har sett förrän nu igen, i och med kriget i Ukraina. Trots dessa förhållanden lyckades man alltså förhandla fram avtal.

Det är klart att jag förstår att Ukrainakriget gör att det blir så gott som omöjligt att i närtid kunna återskapa en sådan process. Men vi måste försöka se till att vi kan nå dit, för kärnvapenfrågan och kärnvapen fortsätter att vara ett existentiellt hot mot mänskligheten. Även om man nu har tagit ned antalet till drygt 12 000 kärnstridsspetsar är de så mycket större än de var under andra världskrigets slutskede. De kan utplåna förutsättningarna för mänskligt liv flera gånger om. Det är därför vi från vår sida alltid har drivit på för att försöka åstadkomma sådana processer.

Vi återkommer förstås till DCA-avtalet när vi ska diskutera det om ett par veckor. Jag vill bara vara väldigt tydlig, och det var därför jag sa som jag gjorde i talarstolen. Natomedlemskapet ska inte öppna upp för några kärnvapen på svensk mark. DCA-avtalet ska inte heller öppna upp för några kärnvapen på svensk mark. Det är väldigt viktigt att vi fortsätter att hålla fast vid den hållningen, som jag upplever är gemensam över partigränserna.