Fru talman! Jag ska börja med att säga att vi socialdemokrater naturligtvis står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till vår reservation nummer 13. Den handlar om det ämne jag har tänkt tala om i dag, nämligen kärnvapen och kärnvapennedrustning. Jag tror att Stefan Olsson därmed kanske kan få svar på några av de frågor han ställde i sitt inledningsinlägg.
När jag engagerade mig politiskt i mitten av 80-talet, 1985, var det i en tid då hotet om ett fullständigt kärnvapenkrig kändes fruktansvärt konkret och överhängande. Under kalla kriget hade supermakterna, Sovjetunionen och USA, ägnat sig åt en, får man säga, vansinnig kapprustning med konventionella vapen men också med kärnvapen. Som mest fanns det 75 000 kärnstridsspetsar i världen, mer än nog för att kunna utplåna förutsättningarna för mänskligt liv på jorden flera gånger om.
Men tack vare en stark opinionsbildning, en allt starkare fredsrörelse och modiga politiker som bland annat Olof Palme i Sverige lyckades man från 60-talet och framåt skapa en process för ömsesidig nedrustning genom en serie avtal. I botten fanns förstås icke-spridningsavtalet, NPT-avtalet, från 1968, som begränsade antalet kärnvapenmakter till de fem ursprungliga: USA, Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike. Det avtalet byggdes sedan på med ett antal bilaterala avtal mellan USA och Sovjetunionen, bland annat Salt 1 och Salt 2, ABM, INF, Start 1 och Start 2. Detta fick effekt. Från 70-talet och framåt har antalet kärnstridsspetsar minskat kraftigt, från 75 000 till drygt 12 000 - en minskning med över 80 procent.
Detta är förstås en enorm framgång, särskilt om man betänker att det samtidigt under denna period faktiskt pågick krig som båda supermakterna var inblandade i, exempelvis Vietnamkriget och Afghanistankriget - för att inte tala om alla proxykrig, statskupper och påverkansoperationer som USA och Sovjet var engagerade i, officiellt och inofficiellt, i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika, precis under den tid då de samtidigt satt och förhandlade om kärnvapennedrustning. Detta visar att det faktiskt går att åstadkomma något även om förhållandena kan synas svåra.
Under många år sjönk därmed kärnvapenhotet undan i bakgrunden. Andra globala hot, framför allt klimatkrisen, hamnade i förgrunden - med all rätt, naturligtvis.
Men på senare år har antalet kärnvapen faktiskt återigen börjat öka, åtminstone de operativa, det vill säga de som är redo för användning. År 2023 fanns det 12 500 stridsspetsar, varav 9 576 operativa. Det var 86 fler än 2022. Ryssland har flest stridsspetsar, nästan 4 500, följt av USA med 3 700. Men det land som ökar mest på den operativa sidan är Kina, visserligen från en lägre nivå: från 350 till 410.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa säkerhets-politiska frågor
Dessa moderna kärnvapen är extrema. De är mycket mer kraftfulla än de som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Bomben över Hiroshima motsvarade 15 kiloton trotyl och dödade omedelbart över 75 000 människor; det är oklart hur många som därefter har dött av följdverkningarna. De största av de moderna kärnvapnen är mer än 50 gånger så kraftfulla. De kan motsvara över 800 kiloton. En del talar om att det kanske finns vapen med en sprängstyrka på uppemot 1 000 kiloton i en enda kärnvapenladdning.
Även om antalet stridsspetsar som sagt har minskat med 80 procent är den totala sprängkraften fortfarande så stor att ett kärnvapenkrig skulle få förödande konsekvenser för hela mänskligheten.
Stefan Olsson från Moderaterna frågade mig varför vi socialdemokrater är så kraftigt emot kärnvapen, och det ska jag förklara för honom. Kärnvapen är inte vilka vapen som helst. Det är vapen som i stor utsträckning är inriktade på att döda civila. Det är vapen som dödar inte bara vid användandet utan även långt in i framtiden genom den strålning som de för med sig. Det är alltså vapen vars användning kan rycka undan grundvalarna för hela mänsklighetens överlevnad. Därför, Stefan Olsson, är vi emot kärnvapen. Kärnvapen är ett vapenslag som aldrig borde ha uppfunnits.
Sverige har i decennier varit en stark röst för kärnvapennedrustning, och vi måste fortsätta att vara det också som Natomedlem. Tillsammans med många andra länder lanserade Sverige under den rödgröna regeringen det så kallade Stockholmsinitiativet för att återigen få igång en process för fortsatt ömsesidig kärnvapennedrustning. Jag anser att det arbetet måste fortsätta, även om det just nu förstås ser mörkt ut mot bakgrund av kriget i Ukraina.
Kärnvapennedrustning måste, har vi alltid sagt, vara just ömsesidig. Den måste bygga på avtal mellan de stater som har kärnvapen. Det är detta som har fungerat genom historien och som kommer att fungera även framöver.
Vi anser också att Sverige, även om vi inte skrivit på den så kallade förbudskonventionen, ändå måste bidra och bevaka arbetet med den. Det är fel, anser vi, att Sverige inte ens skickar observatörer till de partskonferenser som anordnas. Detta är ett medvetet steg av den svenska regeringen, och vi anser att det är fel. Norge skickar observatörer, och det kan vi också göra. Jag anser att Sverige i och med detta beslut i stället sätter sig på läktaren, vilket försvagar vår position.
Slutligen, fru talman, ska Sverige självklart inte ha några kärnvapen på svensk mark - varken som en följd av Natomedlemskapet eller som en följd av samarbetsavtalet med USA, det så kallade DCA-avtalet. Detta ska stå fullständigt klart för alla, och jag har uppfattat att det är den linje vi alla har varit överens om över partigränserna. Jag hoppas att vi fortfarande, även efter Stefan Olssons och Aron Emilssons inlägg här, är överens om att vi inte ska ha några kärnvapen på svensk mark.
Vår linje från Socialdemokraternas sida är i alla fall solklar och tydlig. Den höjning av beredskapen som vi nu genomför i hela Norden ska inte medföra ökad spridning av kärnvapen. Om ni vill avvika från den uppgörelse vi har kommer det att bli strid om det. Men jag hoppas att vi i denna debatt kan få klarhet om att detta inte var avsikten med era inlägg.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa säkerhets-politiska frågor
(Applåder)