Fru talman! Det finns ingen anledning för mig att moralisera över det som Moderaterna företräder och säger i riksdagens talarstol. Det är faktiskt ert uppdrag. Ni tycker att de som har det bättre ska få det ännu mycket bättre. Priset för det, när ni genomför era skattesänkningar, är att vanligt folk får ta smällen. Det är ärligt och rakryggat att Moderaterna är beredda att stå i riksdagens kammare och säga det. Det hedrar ledamoten.

Men lika hedersamt som det är för ledamoten att framföra det, lika otidsenlig är en sådan politik. När ni nu sänker skatten för dem med de stora inkomsterna är det ju deras arbetskamrater med lite lägre inkomst som betalar priset genom att bli arbetslösa.

Sjukvården får nu ta smällen. Över 800 personer i sjukvården i min region, Skåne, behöver gå därför att regeringen inte är beredd att ta ansvar för sjukvården. Samtidigt sänker ni skatten för en höginkomsttagare som läkaren för att läkaren ska ha råd att betala sina boendekostnader, som ledamoten sa i ett annat replikskifte. Den som betalar hans ökade boendekostnader genom sänkt skatt är arbetskamraten undersköterskan, som nu blir arbetslös.

Jag kan inte företräda en sådan politik. Vad detta innebär för mig är att vi måste vara beredda att finansiera vår välfärd. Då behöver vi en skattepolitik som är rättvis och modern.

Om nu ledamoten Ahlstedt och Moderaterna är intresserade av vilka skatter vi kan tänka oss att förändra är vi naturligtvis beredda att öppna den boxen, som Ahlstedt uttrycker det. Men det förutsätter också att Ahlstedt är beredd att komma till bordet och prata om detta. Annars finns det ingen box att öppna.

Ansvaret nu ligger hos regeringen och Moderaterna, inte hos oss socialdemokrater.

(Applåder)