Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 1 från Vänsterpartiet, men jag ställer mig samtidigt bakom båda våra reservationer.

Det är ett stort steg man tar med den här reformen. Det är något som är nytt i svensk rätt. Och det är delvis väldigt viktigt och delvis starkt problematiskt.

Jag menar att varje samhälle, inklusive det svenska givetvis, måste ha möjligheter att använda tvångsmedel för att kunna utreda och inte minst beivra brott. Men sådana tvångsmedel innebär definitionsmässigt en inskränkning av fri- och rättigheter som är grundläggande för demokratin. Därför måste lagstiftningen och de medel som lagstiftningen tillhandahåller omgärdas av strikta restriktioner.

Där innehåller det här förslaget en fortsättning på vissa principer som redan är markerade när det handlar om hemliga tvångsmedel. Utgångspunkterna är olika grundpelare. Det ska hänga ihop vad gäller ändamål och behov och vara proportionerligt i relation till det ingrepp man gör. Det måste alltså finnas ett påtagligt behov av att göra detta, och mindre ingripande åtgärder är inte tillräckliga. Proportionaliteten får inte rubba detta.

Generellt gäller det här något som är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Tillstånd för flertalet av de hemliga tvångsmedlen och prövningen av principerna måste ske i domstol efter ansökan av åklagare, och det måste finnas ett offentligt ombud som medverkar i tillståndsprövningen så att det finns en kontroll och möjlighet för ombudet att begära överprövning av besluten.

En viktig princip är också att den som blir träffad av hemliga tvångsmedel i efterhand ska få information om detta och en underrättelse om åtgärden. Det ska dock ske i efterhand; annars blir det inte effektivt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden

Jag menar att det förslag vi har framför oss nu är rimligt i stora delar. Det är viktigt att kunna hitta en eftersökt person som gömmer sig för att undvika utredning, lagföring eller verkställighet av ett straff, i synnerhet om det handlar om en eftersökt person som har begått allvarliga brott, vilket det i princip alltid är om det handlar om fysiskt eller sexuellt våld. I den delen ställer jag mig därför helt bakom regeringens förslag.

Samtidigt innebär regeringens förslag att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning ska kunna riktas inte bara mot eftersökta personer utan också mot personer som det finns anledning att anta att den eftersökte har kontakt med eller kommer att kontakta.

I den delen instämmer jag med bland andra Advokatsamfundet, som framför att detta inte borde tillåtas eftersom dessa personer inte på något sätt är misstänkta för eller dömda för brott. Att det föreslås att det ska finnas en synnerlig anledning för åtgärden rubbar inte den inställningen.

En annan invändning är att regeringens förslag innebär att åklagare utan begränsningar ska få besluta om att uppgifter som har kommit fram vid användning av övervakning av elektronisk kommunikation enligt den nya lagen skulle få användas för annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden. Det är vad som allmänt kallas för överskottsinformation. Uppgifter från hemlig dataavläsning ska dock bara få användas för att inleda förundersökning eller förhindra brott och i övrigt endast efter särskilt tillstånd.

Här finns två principer, en som gör att man fritt ska få använda överskottsmaterial och en för en annan del av materialet, om det handlar om hemlig dataavläsning. Detta är tveksamt, framför allt i den del som handlar om att man ska få använda överskottsinformation utan begränsningar och utan någon kontroll utöver att det är åklagaren som beslutar.

Det blir allvarligt också utifrån en kommentar som Lagrådet har framfört. De menar att det behöver uppmärksammas extra att de uppgifter som samlas in kan komma att lagras under lång tid, med inte obetydliga möjligheter att använda dem för andra ändamål än de ursprungligen inhämtades för, och att hemliga tvångsmedel då även kan användas mot personer som inte är och inte heller har varit misstänkta för brott.

Mot denna bakgrund vill jag markera betydelsen av att vi avslår regeringens proposition i de delar som handlar om hemliga tvångsmedel mot andra personer än dem som var avsedda i första hand och likaså att åklagare inte ska få hantera överskottsinformation som har erhållits vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för andra ändamål än dem som har legat till grund för det ursprungliga beslutet. Detta är två viktiga undantag.

Jag vill också markera när det gäller möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot utlänningar som missköter sin anmälningsskyldighet. Där vill Vänsterpartiet inte acceptera regeringens bedömning och förslag. Vi anser att det är att gå för långt att utöka användningen av hemliga tvångsmedel för att lokalisera en person som omfattas av anmälningsskyldighet. Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition också i den del som handlar om kontroll av utländska medborgare som misskött sin anmälningsplikt.