Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vi socialdemokrater anser att de brottsbekämpande myndigheterna ska ha bättre verktyg för att snabbt och effektivt kunna hitta de personer som befinner sig bortanför radarn och utgör en allvarlig säkerhetsrisk. Här finns en rimlig balans i fråga om vilka tvångsmedel som kan användas. Vi upplever vidare att man har stärkt reglerna för underrättelse om tvångsmedelsanvändningen på ett bra sätt.

Denna del handlar i grund och botten om att det behöver finnas en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde. Men det behöver också finnas en viss återhållande effekt hos myndigheterna, en extra liten klapp på axeln för att påminna om att hemliga tvångsmedel inte ska användas för extensivt eller för lättvindigt.

Vi har dock ett särskilt yttrande där vi följer upp den kritik som jag ska ägna mitt anförande åt. Denna har vi gett uttryck för i flera andra ärenden i närtid. Det handlar i grund och botten om att vi behöver fundera lite extra när vi gör förändringar när det gäller hemliga tvångsmedel.

Detta betänkande är ett i en lång rad ärenden - bara det senaste året har vi egentligen haft tio olika sådana i kammaren - som handlar om gränsdragningen mellan våra fri- och rättigheter och rättskedjans behov av effektiva redskap, som jag talade om tidigare. I den skärningspunkten ligger den bedömning som vi politiker ibland måste göra. Ibland behöver vi stanna upp och kisa. Det har jag sagt här i talarstolen tidigare. Vi behöver ibland ta ett steg tillbaka och försöka se helheten i den bombmatta av förslag, mer eller mindre genomtänkta, som läggs fram.

När detta ligger på vårt bord har Lagrådet gång på gång försökt påminna oss om det, och vi orkar inte alla gånger göra den bedömningen. Det finns många orsaker till det. Den mest grundläggande orsaken är att vi naturligtvis vill göra allt som står i vår makt för att exempelvis bekämpa gängkriminaliteten som dag för dag förgiftar vårt samhälle. Men vi kan konstatera att behovet av att visa handlingskraft och göra utspel kanske ibland hindrar oss från att stanna upp i den skärningspunkten.

Det finns kanske någon här i kammaren - ingen nämnd, ingen glömd - som tycker att det här med individens integritet och rättsstatliga principer är någon PK-grej från 1900-talets mitt eller någon 90-talsgrej. Det är det inte.

Nu ska jag, som gammal historielärare, vara lite grötmyndig. Den skärningspunkten har makthavare befunnit sig i under oerhört lång tid. Inte minst landskapens lagmän - jag tittar på talmannen här - fick befinna sig i skärningspunkten mellan individens frihet, böndernas rätt till sin egen mark och självständighet och fridslagarna. De fick hantera den frågan. De konstitutionella monarkerna fick hantera den frågan. Även pionjärerna för allmän och lika rösträtt i vårt land befann sig i just den skärningspunkten. Lagrådet försöker gång på gång påminna oss om att vi måste ta den på allvar.

Vi befinner oss i många avseenden på ett sluttande plan politiskt. Det är helt uppenbart. Populismen har bitit sig fast i Europa men också i vårt land. Det är mycket osvenskt.

En bidragande orsak till att vi egentligen har tagit ett steg bort från det som har gjort att Sverige har fungerat allra bäst är hur vi fattar beslut. Det handlar om en noggrannhet i beslutsfattandet. Vi lyssnar, vi utreder och vi backar undan. Vi utreder ytterligare, vi lyssnar igen och vi skruvar. Och i slutet kompromissar vi. Det ses kanske som en självklarhet. Men det tutas och körs på. Det lyssnas för lite. Det skruvas lite för lite. Kompromissas görs knappt alls, tyvärr.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden

Jag vill påstå att vi i det här läget börjar närma oss gränsen för hur mycket vi kan stresstesta vårt system. Varje steg kanske ses som nödvändigt och är logiskt i stunden. Men när de sammantagna besluten blir problematiska måste vi ta ett steg tillbaka eller börja fundera. Jag tror att det är vad Lagrådet försöker påminna oss om, lite diskret eller inte jättediskret.

Vi har ett nu antal tillfälliga lagstiftningar som påverkar mänskliga rättigheter. Flera tunga instanser menar att intresse- och proportionalitetsbedömningarna ständigt får samma utfall, till nackdel för individen och dennes grundläggande fri- och rättigheter. Där finns det skäl till eftertanke. Tillfälliga lagstiftningar av detta slag är inte alltid av godo. Det tyder snarare på en viss osäkerhet hos lagstiftarna.

Det är alltså vårt grundläggande perspektiv på detta betänkande. Det är ett komplext regelverk vi hanterar när det gäller hemliga tvångsmedel. Regelverket är spritt i olika författningar. Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen. Omfattningen av hur enskildas personliga integritet drabbas har vi inte sett tidigare.

Denna proposition bidrar visserligen till detta, och det är vi som bekant med på. Men vi behöver få en mer samlad bild av regelverket för hemliga tvångsmedel totalt sett. Vi behöver inte bara sammanställa den bilden. Vi behöver också befinna oss i den här brytningspunkten lite extra länge och väga noggrant.