Herr talman! Ansvaret för värdefulla kulturmiljöer är onekligen ett gemensamt åtagande. Kulturmiljölagens portalparagraf anger att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret delas av alla, vilket innebär att såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn till och aktsamhet om kulturmiljön.

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna har ett särskilt ansvar. De statliga myndigheterna gör ett viktigt arbete, bland annat med att föreslå och besluta om skydd av kulturmiljöer, att bedriva tillsyn och att fördela bidrag. Då, herr talman, spelar det roll vilken regering som styr. Den här regeringen har beslutat om en höjning av anslaget för vård av kulturmiljöer. Det spelar roll.

Myndigheterna har också mandat att besluta om lagskydd för kulturmiljöer som de anser vara särskilt värdefulla. De kan peka ut riksintressen enligt miljöbalken och även föreslå beslut om nya statliga byggnadsminnen.

När det gäller Sätra Brunn har den en särskild, unik kulturmiljö på grund av dess många kulturhistoriska värden. Det är just av den anledningen som Riksantikvarieämbetet har pekat ut Sätra Brunn som ett riksintresse för kulturmiljövården.

Området är på grund av sina speciella förutsättningar ett nationellt intresse och kan av ansvariga myndigheter pekas ut som just riksintresse. Kommunerna ska i sina översiktsplaner beskriva hur man avser att tillgodose riksintressena efter dialog med länsstyrelsen.

Här handlar det verkligen om att alla parter måste bestämma sig för hur man ska hjälpas åt för att ta om hand om vårt gemensamma arv och vår gemensamma kulturmiljö. Men det är inte min sak som kulturminister att avgöra stödet till enskilda kulturmiljöer, och det tror jag att vi alla är glada för. Därför ska jag återigen säga att jag har fullt förtroende för de myndigheter inom kulturmiljöområdet som hanterar just dessa frågor och inte minst bidragsgivningen kring kulturmiljövården.