Herr talman! I går fattade generalförsamlingen i Förenta nationerna beslutet att instifta den 11 juli som en internationell minnesdag för offren för folkmordet i Srebrenica i Bosnien 1995. Detta påminner oss om att vi under de senaste 30 åren har haft två storkrig i Europa och att vår kontinent Europa inte har klarat av att hantera krigen och ge det stöd som hade krävts för att stoppa blodbaden.

För Ukraina är det amerikanska stödet existentiellt, liksom det var för Bosnien. Det är viktigt att vi har med oss detta. Europa har inte gjort tillräckligt för Ukraina. Vi har gjort mycket, men vi har inte gjort tillräckligt.

Ukraina har heroiskt försvarat sitt land, sina frontlinjer, sina städer och sin befolkning mot de ryska angriparna. Problemet med stödet till Ukraina nu, herr talman, är att det är tillräckligt stort för att Ukraina inte ska förlora kriget men otillräckligt för att Ukraina ska kunna vinna kriget.

Varje dag sedan den 24 februari 2022 har västvärldens - den fria världens - ledare unisont och kontinuerligt upprepat dag efter dag att målsättningen är att Ukraina ska vinna kriget. Då krävs också ett stöd som medger att Ukraina klarar det. Beslutet från regeringen i går är förstås mycket viktigt - 75 miljarder svenska kronor under tre år. Det kommer att hjälpa Ukraina.

Jag vill avslutningsvis säga att vi ofta säger att vi står bakom Ukraina, men i praktiken är det Ukraina som står framför oss.