Fru ålderspresident! Alla frågor som Rasmus Ling lyfter fram är förstås relevanta för sakfrågan, inklusive frågan om när en sådan reform i sådana fall skulle presenteras. Men jag tycker att det ligger i sakens natur att även tidpunkten för det är någonting som vi ska återkomma till.
Rapporterna och underlagen från Polismyndigheten är däremot relevanta på flera sätt. Det är så att säga det underlag som ligger till grund för de beredningsprocesser som nu pågår i Regeringskansliet. Där är frågan vi diskuterar i dag, de ekonomiska villkoren för polisstudenter, en fråga. Men det tas också upp en rad andra saker som handlar om polisutbildningen. Det är den helheten som vi nu bereder, och vår avsikt är att återkomma samlat om de frågorna. Jag tänker inte säga när det kommer att ske, men att det kommer att ske kan jag däremot garantera. Då kommer vi också att samlat redogöra för hur vi ser på exempelvis frågorna rörande de ekonomiska villkoren för polisstudenter under studietiden.
När det gäller den andra frågan om det här med säkerhetszonerna, som Rasmus Ling reagerade lite på, vill jag gärna upprepa det jag sa. Det är självklart så att man måste kunna ha olika politiska uppfattningar om sakpolitiska förslag, och det har jag inga synpunkter på. Jag håller helt med om att om man inte ser framför sig att säkerhetszoner är ett verktyg som bör införas behöver inte det vara uttryck för misstro mot polisen.
Däremot kan jag inte komma ifrån att delar av den debatt som fördes hade som någon sorts underliggande utgångspunkt att om det bara skapades ett lagligt utrymme skulle poliser gärna kliva fram och ägna sig åt metoder eller använda verktyg på ett sådant sätt att det skulle kunna utgöra till exempel diskriminering eller att man skulle vilja rasprofilera eller vad det nu kan vara.
Jag vågar påstå att det även bland poliser finns olika uppfattningar om säkerhetszoner är bra eller mindre bra verktyg. Men jag har också hört från många att just den dimensionen av debatten, eller den undertonen i en del inlägg i debatten, noteras som en sorts latent misstro.
Polismyndigheten tror jag är den myndighet som svenska folket har högst förtroende för av alla myndigheter. Någonting som har slagit mig under de lite drygt 18 månader som jag haft den här rollen är vilken central roll goda värderingar och våra demokratiska spelregler har och hur starkt förankrat det är i den svenska poliskåren.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Insikten att enskilda poliser kan göra fel finns naturligtvis där. Det finns också rigorösa system för att ta hand om det. Jag menar bara att vi har väldigt goda skäl att stå upp för vår polis också i grundläggande värderingsfrågor. Jag är väldigt trygg med att polisen också när vi ger den väldigt offensiva verktyg kommer att hantera det på ett omdömesgillt sätt och även med att eventuella snedsteg kommer att tas om hand på ett mycket omsorgsfullt och konsekvent sätt.
Därför tycker jag att det är viktigt att lyfta fram detta som en del i en bredare diskussion om attraktiviteten i polisyrket. De ekonomiska villkoren i utbildningen är naturligtvis utomordentligt centrala. Andra villkor, både de ekonomiska villkoren och andra arbetsvillkor under det att man är verksam polis, är förstås betydelsefulla. Tillgången till verktyg som gör att det är möjligt att göra ett bra jobb är utomordentligt central. Ordentliga konsekvenser som ett resultat av arbetsinsatserna är också något väldigt centralt. Så är också frågan om hur vi allmänt sett talar om den svenska polisen.