Fru talman! Tack, Birger Lahti, för anförandet! Jag hade faktiskt inte tänkt ta replik. Birger Lahti är den bästa vänsterpartist jag känner. Men nu blev det så specifikt i och med den antologi som nu kommit ut, där en uppsättning forskare från olika infallsvinklar har granskat, ifrågasatt och till viss del också utdömt de norrländska stålsatsningarna - De norrländska stålsatsningarna är också huvudtiteln på den bok som Birger Lahti belyser och som jag själv hade förmånen att kommentera när den släpptes hos Policyinstitutet i Malmö.

Jag skulle ändå vilja problematisera detta något även utifrån en vänsterpartistisk ingång. Det vi just nu ser är ju krav på enorma samhällsinvesteringar. Sannolikt är det hundratals miljarder som behöver investeras i vägbyggnationer, djuphavshamnar och inte minst elnätsutbyggnad. Detta täcks ju inte av kommunerna, men när det gäller till exempel Boden, Luleå och Skellefteå kommer varje kommun att behöva skuldsätta sig för tiotals miljarder för att möjliggöra de etableringar som man hoppas på. I vissa fall sker det uteslutande genom offentliga aktörer; i andra fall sker det genom privata aktörer som blåses upp av offentliga medel. Om det i dessa fall - ett exempel är H2 Green Steel - inte skulle gå hela vägen har vi alltså offentliga aktörer, inte minst kommuner, som har spenderat miljardbelopp i förhoppningen att något ska realiseras, men vinsten kommer det privata kapitalet till del.

Man talar om en konstig riskkapitalistisk modell där risken i hög grad tas av det offentliga medan det privata kan ta vinsten om det uppstår någon sådan. Ser inte Birger Lahti också risken, inte minst för sin egen hembygd, med dessa riskfyllda projekt? Om de inte blir verklighet, vem står då med stora skulder till bankerna?