Herr talman! Historien visar gång på gång att normen i utrikespolitiken är det manliga perspektivet. Varje gång fredsförhandlingar ska hållas, konflikter lösas, militära insatser eller demokratiprocesser inledas eller makt fördelas är det fullt av män runt bordet. Såväl historien som forskning visar att när politik formas av män blir den också för män; kvinnor och barn lämnas utanför. Och konsekvenserna visar sig varje gång. För långsiktiga lösningar måste kvinnor vara en del av lösningen. Detta visar också forskningen.

Men om det är något som vi historiskt och egentligen varje dag får bevisat för oss är det att detta inte sker av sig självt. För att kvinnor ska vara en del av lösningen och kvinnors villkor lyftas krävs att vi har en strategi - att vi säkerställer att vi tidigt lyfter och utbildar kvinnor och arbetar strategiskt för att lyfta fram kvinnor.

Vi har tidigare här i dag debatterat situationen i Iran och hur kvinnor i Iran modigt protesterar mot regimens förtryck och kämpar för sina egna rättigheter och sin frihet, med livet som insats. Trots detta kan vi, sett till historien och hur det alltid blir i internationella situationer, utgå från att kvinnorna inte kommer att lyftas fram som en del av lösningen. Vi kan utgå från att det även där kommer att vara fullt av män runt förhandlingsbordet. För varför skulle det bli annorlunda när det handlar om att hantera makt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att det ska bli annorlunda krävs att vi aktivt agerar för detta - att vi arbetar aktivt för att lyfta fram kvinnor och säkerställa kvinnors del av makten. Det är därför den feministiska utrikespolitiken behövs.

Jag repeterar därför interpellanten Linnéa Wickmans fråga: Vad ser utrikesministern för risker med att avskaffa den feministiska utrikespolitiken?

(Applåder)