Fru talman! I dag debatterar vi Nordenfrågor i riksdagen. Som medlem i den svenska delegationen till Nordiska rådet är det mycket angelägna frågor för mig. Det nordiska samarbetet är nästintill världsunikt och något som vi ska vara väldigt stolta över.

För drygt ett år sedan beslutades det om att vi skulle göra en översyn av det som kallas Nordiska rådets grundlag, nämligen Helsingforsavtalet. Det författades 1962 av de fem nordiska länderna och har sedan dess uppdaterats vid sju tillfällen, senast 1995 i samband med att Sverige och Finland blev medlemmar i EU.

Anledningarna till att vi ville göra en översyn var flera. En av dem var att alla de fem nordiska länderna inom kort skulle vara Natomedlemmar. Det har nu skett. Men fram till att de blev det har försvars- och säkerhetspolitiska frågor varit väldigt sparsamt diskuterade på grund av vår skilda syn på just säkerhetspolitiken.

En annan anledning har varit att väldigt många av de områden som Nordiska rådet har att arbeta med enligt avtalet helt enkelt inte följt med tiden. Som exempel kan tas miljöfrågor, som behandlas i avtalet. Men här nämns över huvud taget inte vare sig klimat eller biologisk mångfald, vilket ju är en självklarhet att prioritera i dag.

Arbetsgruppen har bestått av en ledamot från vart och ett av de fem länderna och från de tre självstyrande områdena. Jag fick uppdraget att representera både Sverige och den konservativa gruppen i Nordiska rådet. Det är till synes kanske en oförenlig uppgift. Men uppdraget har i stort handlat om att hitta en samsyn, och därför har det varit förvånansvärt enkelt att kombinera de två uppdragen.

Fru talman! De områden som vi har fördjupat oss i är försvars- och säkerhetspolitik, beredskap och samhällsskydd, välfärd och den nordiska välfärdsmodellen, utbildning, forskning, kultur och bruk av eget språk, klimat och natur, transport och infrastruktur, unga i Norden, som då inkluderar Ungdomens Nordiska Råd, gränshinder, förhållandet till EU- och EES-samarbetet och slutligen parterna i Helsingforsavtalet.

Vi har varit rörande överens förutom på den sista punkten, som handlar om parterna i Helsingforsavtalet, alltså vem som kan bli medlem i Nordiska rådet. Så låt oss börja med den punkten.

De tre självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland har med Färöarna i spetsen varit drivande för att de skulle bli självständiga medlemmar i Nordiska rådet. Från svensk sida har jag, med stöd av den svenska delegationen, drivit linjen att det inte är en fråga för Nordiska rådet att avgöra.

Det är främst en inrikespolitisk fråga för Danmark respektive Finland att agera i. Det är inte Nordiska rådet som ska avgöra medlemsländernas inrikespolitik. Genom att de tre självstyrande områdena inte är självständiga stater kan de inte heller vara parter i Helsingforsavtalet. De kan däremot, precis som de är i dag, fortsatt vara delaktiga i Nordiska rådets arbete genom sina respektive representanter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Nordiskt samarbete inklusive Arktis

När det så gäller de övriga nio punkterna, där samtliga medlemmar i gruppen var rörande överens om vilka formuleringar vi skulle välja, tycker jag att det finns all anledning att fundera över dem en stund.

Det som i princip förenar alla de punkterna var en långtgående vilja att harmonisera våra regelverk och underlätta för våra nordiska medborgare att leva och verka i Norden. Det ger uttryck för mer långtgående ambitioner än vad man kan finna i Helsingforsavtalet.

I det nuvarande avtalet finns det en paragraf som ger rådet möjlighet att i princip diskutera vilka frågor man vill. Det ger med andra ord Nordiska rådet ett stort mått av självbestämmande. Därför är frågan om avtalet behöver revideras över huvud taget.

För egen del har jag kommit fram till slutsatsen att det inte behöver revideras. Däremot tycker jag definitivt att vi ska ta del av alla de förslag som gruppen har lämnat till Nordiska rådets presidium för att fortsätta att stärka det nordiska samarbetet och förverkliga vår vision om att vara världens mest hållbara och integrerade region till 2030.

Alla de förslag som har lagts fram syftar till att ta oss ytterligare ett steg mot den visionen. Det gäller inte minst gränshinder, som faktiskt är det område där vi har det största arbetet att göra.

Jag ser dessutom att det finns en gedigen vilja. Sedan både Sverige och Finland blivit medlemmar i Nato har Norden för första gången sedan Kalmarunionen en gemensam syn på försvars- och säkerhetspolitiken. Det här är en enorm styrka som ger oss möjlighet att inte bara arbeta med det militära försvaret utan också med civilt försvar och att kunna rusta oss bättre för att kunna hantera framtida hot och kriser.

Som avslutning, fru talman, vill jag rikta en uppmaning till den svenska delegationen om att vi ska fortsätta att arbeta med de förslag som arbetsgruppen lagt fram och bredda och utveckla vårt arbete i Nordiska rådet så att vi gemensamt kan stå bättre rustade för framtiden.