Herr talman! Den 27 februari i år svarade statsrådet Tenje på en interpellation som jag lämnat in. Svaret gladde mig. Statsrådet sa då också: Om det skulle vara så att det även efter denna debatt finns vissa saker som är otydliga ska jag genast ta tag i dem och på bästa sätt försöka förtydliga ytterligare.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation
Det var därför som jag ville hoppa in nu, när Åsa Eriksson så förnämligt lämnat in denna interpellation, för att höra om vi kan få några ytterligare svar om hur landet ligger. Jag är liksom Åsa Eriksson väldigt glad över att det har getts ett uppdrag att utreda hur Finsamlagstiftningen kan utvecklas. Jag tänker att det är bra.
Men de frågor som vi nu lyfter upp handlar också om här och nu. Fram tills att detta blir klart måste man faktiskt kunna jobba vidare. Det finns en del saker som verkligen är brådskande.
Herr talman! Låt mig ge en liten bakgrund till samordningsförbunden, för jag tror att ganska många som lyssnar på detta inte riktigt har koll på vad det är. Lite kort: Samordningsförbunden bedriver verkligen en viktig verksamhet, enligt det som är Finsamlagstiftningen. De är självständiga myndigheter. Finansiell och praktisk samverkan sker mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och regioner. Man riktar sig till människor som behöver hjälp från olika aktörer med att få tillbaka sin arbetsförmåga och få stöd till egenförsörjning.
Behovet av insatser från samordningsförbunden är stort, inte minst nu när sjukfallen ökar och fler går mot arbetslöshet. De behövs inte minst just nu men naturligtvis också i framtiden.
Som jag har varit inne på är detta förstås viktigt för enskilde när det gäller att ta steg närmare att komma i arbete och ha möjligheten att få ett självständigt liv. Men det är också ett väldigt viktigt sätt för att hitta metoder och arbetsformer. Där är uppföljning och utvärdering verkligen viktigt. Det finns behov av att hitta nya former för att kunna stödja och hjälpa dem som är i behov av detta. En hel del av dessa viktiga projekt går också sedan in i den i ordinarie verksamheten, och det är verkligen bra.
För att samordningsförbunden ska kunna vara en motor för utveckling krävs det uppföljning och utvärdering. Det kan verkligen inte nog understrykas hur viktigt det är. När man nu inte kan följa upp och möjligheten att följa upp på individnivå har stoppats är jag och många med mig väldigt oroliga för att vi faktiskt inte kan se vilka insatser som verkligen gör skillnad.
En annan sak är förstås finansieringen, som Åsa Eriksson har varit inne på. Det finns en oro kring det dels för att kommuner och regioner har det tufft just nu, dels överlag.
En del av räddningen för några är att man har kunnat söka medel utifrån. Nu är den möjligheten stoppad. Framför allt är det den så kallade ESF-fonden som har varit en viktig del för samordningsförbunden men som de nu inte söka medel utifrån. Det är ju lite konstigt, eftersom var och en kan göra det men inte när man samarbetar och samordnar sig på det här sättet. Att man inte ska kunna göra det är bekymmersamt.
Eftersom Anna Tenje sa att vi skulle kunna få återkomma om detta inte är ordnat, vilket gladde mig, ställer jag frågan igen: Vad händer, och hur går statsrådet vidare?