Fru talman! Jag har tydliga tankar om vad jag tycker om det förslag vi nu debatterar, men bara för det tycker jag inte att det är en enkel debatt.

Visst skulle vi alla vilja att det fanns tydliga lagförslag som gav oss de trygga bostadsområden vi alla vill se. Det finns ju ingen som vill att man inte ska kunna känna sig trygg där man bor. Boende i Bredäng ska inte behöva vakna upp ännu en morgon och få höra om nya skjutningar. Den som går till eller från jobbet ska inte behöva känna obehag för att promenera ensam i sitt bostadsområde. Man ska inte behöva känna att man inte vågar gå en kvällspromenad eller inte vill släppa ut sina barn för att leka ensamma på gården för att man inte känner sig trygg med sina grannar eller andra människor där man bor. Ingen vill ha det så, och jag vet att ingen av oss vill att någon annan ska behöva ha det så.

Många boende i utsatta områden plågas i dag av stor otrygghet på grund av grov kriminalitet. Bostäder kan användas som brottsverktyg, och de kriminellas negativa påverkan på lokalsamhället förstärks om de kan fortsätta att bygga upp sin verksamhet i samma område där de har byggt upp sitt inflytande och sina kontakter. Därför är det viktigt att vi på alla nivåer gör vad vi kan för att så många som möjligt ska känna sig trygga oavsett var man rör sig men inte minst där man bor.

Tyvärr är regeringens förslag inte lösningen. Som miljöpartist tycker jag, tillsammans med många remissinstanser, att propositionen inte alls lever upp till sina intentioner utan i stället riskerar att i stora delar motverka sitt syfte genom att öka otryggheten – i flera delar dessutom i en grad som riskerar att leda till att polarisering och misstänksamhet mellan boende, samhälle och myndigheter kan öka och samarbete och förtroende minska. Det kan bli förödande för oss alla.

Miljöpartiet vill därför att regeringen tar tillbaka större delen av förslaget och gör om och gör rätt. Sverige behöver en rättssäker lagstiftning som inte skapar större otrygghet än trygghet.

Redan från start blir det en konstig vinkel på utredningen då man enbart riktar in sig på människor som bor i hyresrätt. Vi vet alla att samma problem med otrygghet finns bland bostadsrätter och i områden med radhus och villor. I utredningen och propositionen får man det att låta som om att det är boendeformen som är roten till problemet, inte den sociala utsattheten.

Genom att förslaget har stort fokus på att människor lättare ska kunna sägas upp från sina bostäder, även i de fall där de själva inte har begått brott, är det stor risk att många fler hamnar i en situation som gör att de tappar en del av den grundtrygghet bostaden generellt ger. Det kan skapa både misstänksamhet och misstro, speciellt i de områden som riskerar att samtidigt få visitationszoner, hemlig kamerabevakning och andra preventiva tvångsmedel och framför allt när man riskerar att drabbas mycket hårt trots att man själv är oskyldig.

Det handlar inte minst om de människor som enligt förslaget anses brista i sin tillsyn av dem som de bor tillsammans med och som därmed kan fråntas rätten att bo kvar i sitt hem. När tillsynen över barn, sambor och inneboende även utökas till att gälla vad dessa personer gör utanför bostaden blir problemet ganska uppenbart. Vi tycker inte att man ska kunna bli vräkt för att man inte har haft tillsyn dygnet runt över någon som man bor tillsammans med, oavsett vem det gäller.

Att en familj där ett minderårigt barn dras in i gängkriminalitet kan bli vräkt och att då helt oskyldiga syskon drabbas gör denna lagstiftning djupt problematisk. Få tror att föräldrar och familj inte gör allt de kan för att hålla ett barn utanför ett kriminellt liv. Innebörden är alltså att de föräldrar som ”misslyckats” i sitt föräldraskap ska kunna vräkas tillsammans med de barn som är helt oskyldiga till sitt syskons kriminalitet. Följderna för en familj som ställs på gatan kan bli stora, inte minst för de barn som rycks upp från skola, vänner och fritidsaktiviteter till en tillvaro som i värsta fall blir kringflackande och instabil.

Att just detta förslag tagits vidare från utredningen och verkar stöttas av en majoritet är både förvånande och upprörande. Det borde ha slopats redan på skisstadiet. Många remissinstanser lyfter också fram frågan om rättssäkerhet. Att oskyldiga familjer lättare ska kunna sägas upp och dessutom utan att kunna vidta rättelse är inte värdigt ett rättssamhälle. Vi har tidigare varit överens om att barn inte ska vräkas, men nu ökar möjligheten att vräka just barn.

Enligt förslaget får hyresvärdar större möjlighet att agera när en hyresgäst eller boende begår brott eller gör området otryggt. Här kan man övergripande fråga sig om det inte borde vara polisen snarare än hyresvärden som ska agera när någon begår brott och om det verkligen är skäligt att straffet innebär att man ska fråntas sin bostad. Det är viktigt att understryka att när det handlar om att bekämpa grov kriminalitet är det i grunden polis och rättsväsen som ska agera, i bästa fall i ett gott samarbete med fastighetsägare, hyresvärdar och det omkringliggande samhället. Mer resurser borde därför gå till samverkan och förebyggande arbete och inte specifikt till fastighetsägares och hyresvärdars brottsbekämpande arbete.

När det gäller att straffas genom att bli vräkt är det redan i dag så att man kan förlora sin lägenhet genom att använda den för brottslig verksamhet i de fall det kan drabba grannar och närboende. Vi tycker att den utvidgade möjligheten att vräka någon även när bara en del av lägenheten används för brott är helt rimlig. Dessutom kan det också finnas en rimlighet i att man blir av med sin lägenhet om man inte bara förstör boendemiljön från sin lägenhet utan även om man upprepat begår brottsliga handlingar i anslutning till sin bostad. Men lagstiftningens utformning i förslaget är dock så otydligt utformad att de flesta remissinstanser, inklusive domstolar och Sveriges advokatsamfund, reagerat skarpt.

Fru talman! Remissinstansernas svar visar tydligt att den föreslagna lagstiftningen inte blir rättssäker. Flera remissinstanser framhåller att utredningens förslag lämnar ett stort utrymme åt rättstillämpningen att bedöma i vilka situationer förverkande av bostaden ska kunna ske, vilket kan leda till bristande förutsebarhet, risk för godtyckliga bedömningar och en oenhetlig rättstillämpning. Så ska vi självklart inte utforma lagar.

Jag har i både dagens debatt och i tidigare debatter lyssnat till vad de olika partiföreträdarna har att säga om lagförslaget, och redan nu görs helt olika tolkningar av vad förslaget kommer att innebära och hur lagstiftningen är tänkt att användas. Det finns synpunkter om att förslaget kommer att göra allt från minimal skillnad till stora skada för många människor. Man har tagit upp problem med ökad hemlöshet, ökad press på kommunerna och tveksamma bedömningsgrunder samt att lagstiftningen i värsta fall kan användas för att vräka boende i syfte att minska bostadsbristen för andra.

När företrädare för de åtta riksdagspartierna har olika uppfattning om vad ett lagförslag kan innebära samtidigt som juridiska instanser hävdar att lagstiftningen med stor sannolikhet blir rättsosäker på grund av sin otydlighet finns det all anledning att dra öronen åt sig, särskilt som förslaget riskerar att drabba stora grupper, inklusive barn och särskilt utsatta människor.

Dagens debatt handlar mycket om vi och dom. Ibland är man även inne på att grov kriminalitet ska straffas med vräkning i stället för exempelvis fängelse. Det blir då en väldigt märklig debatt.

Det finns vissa delar av förslaget som jag skulle vilja se på plats, inte minst förslaget om våldsutsatta kvinnor och män. Men i stort är det mycket som helt enkelt bör göras om från grunden för att få en större träffsäkerhet och på allvar minska otryggheten i våra bostadsområden.

Vi behöver stora åtgärder för att öka tryggheten i de bostadsområden där otryggheten är som störst. Vi behöver öka förtroendet mellan hyresgäster, fastighetsvärdar, kommuner och polis, och vi behöver skapa tryggare miljöer där det finns tillit och gemenskap.

Vi behöver hitta sätt att skapa trygghet och hjälp till föräldrar och syskon till barn som dras in i kriminella gäng, och vi ska därför inte införa lagar som skapar ytterligare murar mellan människor. Kollektiv bestraffning drabbar oskyldiga människor, inklusive barn, och dessutom på en rättsosäker grund.

Jag och Miljöpartiet har alltså ett stort antal synpunkter på förslaget. Jag ställer mig bakom dem alla men yrkar för tidsåtgångens skull bifall endast till reservationerna 4 och 7 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 maj.)