Fru talman! Inledningsvis nämnde Martin Kinnunen något i stil med att det inte går att lägga fram en klimathandlingsplan som leder till att klimatmålen nås i början av en mandatperiod. Jag vet inte om det var de exakta orden.

När regeringen tillträdde fanns det underlag som myndigheterna hade fått i uppdrag att ta fram inför den klimathandlingsplan som man visste skulle läggas fram i början av mandatperioden. Det var underlag från länsstyrelserna, från Tillväxtanalys och från Naturvårdsverket som innehöll en lång rad åtgärdsförslag för att bygga vidare på den klimatpolitik som redan fanns eller i vissa fall utveckla den. Där fanns till exempel förslag om att skruva på reduktionsplikten så som den såg ut då.

När Sverigedemokraterna tillsammans med regeringspartierna nu har lagt fram en klimathandlingsplan har man aktivt valt att inte ta in flera, eller näst intill någon, av de åtgärder där det fanns underlag. Det finns alltså förutsättningar att göra väldigt mycket mer.

Martin Kinnunen inledde också med att säga att klimathandlingsplanen ledde till sänkta utsläpp, ekonomisk tillväxt och folklig förankring. Jag menar att Miljöpartiet har en klimatpolitik som leder till mycket mer sänkta utsläpp, en mycket starkare ekonomisk utveckling och en bredare folklig förankring. Just acceptans är en central fråga.

Klimatpolitiska rådet säger att det saknas både analys av och strategi för hur regeringen avser att arbeta för att uppnå ökad acceptans och kostnadseffektivitet i klimatpolitiken. Min fråga gäller den folkliga förankringen och acceptansen. Vad är det Martin Kinnunen menar återfinns i klimathandlingsplanen när det gäller detta?