Protokoll 2023/24:117 Måndagen den 20 maj

ärendedebatt / Regeringens klimathandlingsplan - hela vägen till nettonoll
Anf. 153 Andrea Andersson Tay (V)

Fru talman! De senaste månaderna har vi först sett ungdomar och sedan föräldrar samlas i manifestationer utanför riksdagen. De har uttryckt förtvivlan inför klimatkrisen och misstro mot det politiska systemet. Det är lätt att förstå varför. Förra året var det varmaste som någonsin uppmätts. Världens länder har lovat att försöka begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader, men redan 2023 var vi nästan uppe i det. Bränder, torka och översvämningar ödelägger platser runt om i världen, Europa och Sverige. Extrem hetta dödar allt fler.

Oro för klimatkrisen och frustration över bristen på politisk handling är inte begränsat till de ungdomar, föräldrar och andra som har tagit till gatorna för att protestera. Det är utbrett i hela befolkningen. Klimatet är den viktigaste frågan för svenskarna i EU-valet. Stödet för att vi behöver genomföra klimatomställningen är alltså grundmurat.

Den stora frågan är: Varför händer då så lite? Svaret är att det finns mörka krafter som arbetar mot omställningen. Fossilindustrin lever på att pumpa upp olja och gräva upp kol ur marken. Att förstöra klimatet är deras livsluft, och de har i årtionden arbetat för att så tvivel kring klimatkrisen och fördröja åtgärder.

Men klimatkrisen eldas också på av en liten elit av superrika individer som lever i en helt annan värld än vi andra. De flyger runt världen i privata jetplan. De tillbringar sin tid på enorma lyxjakter. Deras utsläpp uppgår till tusentals ton om året.

I det här läget – med en klimatkris som är skapad av fossilindustrin och som är underblåst av de superrika – hade vi behövt politiskt mod och handlingskraft som mest. Vi behöver politiker som vågar fatta beslut om att frångå gamla principer för att möjliggöra en omställning av samhället – bort från fossila utsläpp och bort från de ekonomiska klyftor som splittrar oss.

Detta borde vi kunna förvänta oss av den regering som styr landet. Men i stället har vi en regering som ökar de fossila utsläppen och som driver isär människor genom att ge mer till dem som har mest och ta ifrån alla andra.

Klimatpolitiska rådet konstaterade i sin granskning av regeringens klimathandlingsplan att den är missvisande och brister i saklighet. Med andra ord: Det är inte nog med att regeringen för en politik som ökar utsläppen och som inte tar oss närmare den omställning vi behöver. De vill också lura oss att tro att de har en plan för att lösa allt. Ulf Kristersson och Romina Pourmokhtari försöker köpa tid genom att ständigt skjuta fram beskeden om hur omställningen ska gå till.

Fru talman! Det finns ett uttalande av klimat- och miljöministern som jag tycker är särskilt talande för regeringens klimatpolitik. På en presskonferens den 12 juni 2023 sa Romina Pourmokhtari så här: ”Hade det varit så att politiken hade kunnat få bort utsläppen, då hade det hänt för länge sedan.” Jag har senare hört både ministern och hennes statssekreterare upprepa samma budskap i olika sammanhang.

Detta säger egentligen allt om den nyliberala position i klimatpolitiken som Romina Pourmokhtaris parti står för, där staten är en i grunden maktlös aktör vars enda roll är att kratta manegen för företag som fattar marknadsmässiga beslut.

I kombination med Sverigedemokraternas hållning, att klimatomställningen är ett större hot än klimatkrisen, har partierna i regeringsunderlaget skapat en perfekt storm som har lett till att de svenska utsläppen nu ökar i en tid när de borde minska snabbare än någonsin. Det största hotet mot mänskligheten bemöts av regeringen med en axelryckning.

I motsats till regeringen anser vi i Vänsterpartiet att staten är den enda aktör som kan driva klimatomställningen. Det är ett politiskt ansvar att det som behöver göras blir gjort, och det ansvaret vill vi ta.

För att utsläppen ska minska krävs skarpa krav på de företag och individer som står för de stora utsläppen, men också ett massivt investeringsprogram som motsvarar krisens omfattning. Inte minst behövs en aktiv fördelningspolitik som fördelar kostnader och vinster på ett rättvist sätt. Det är de stora utsläpparna som ska betala mest för den gröna omställningen.

Vårt framtida välstånd och människors hälsa är beroende av att klimatomställningen genomförs i rekordfart. Partierna i regeringsunderlaget för en politik som hotar allt det vi håller kärt, men till alla dem som förtvivlar över läget vill jag säga: Det finns alternativ. Med en annan politik kan vi klara omställningen tillsammans.

(Applåder)