Herr talman! Ledamoten Söderberg refererar till en Chalmersrapport vars metodik har omfattande problematik, för att säga det minsta. I det kostnadsoptimala scenario som man refererar till i rapporten har man en andel vindkraft på 63,5 procent. Där uppstår såklart olika kannibaliseringseffekter som gör att den utbyggda vindkraften aldrig betalar sig, det vill säga att elpriset när det blåser blir så lågt att investeringarna inte lönar sig. Om man utgår från att ett kraftsystem blir så pass billigt därför att utbyggnaden av produktionen görs av producenter som går med förlust går kalkylen helt enkelt inte ihop.

Det är precis detta, fru talman, som är den grundläggande skiljelinjen i våra resonemang om hur kraftsystemet ska gå ihop, nämligen: Att bygga ut motsvarande två tredjedelar av vår nuvarande elkonsumtion de kommande fem åren och hela vår elkonsumtion på tio år är orealistiskt och omöjligt i praktiken på grund av fysikens lagar, om detta ska ske enbart med förnybara kraftslag som vind och sol.

Miljöpartiet säger inget om vattenkraft, om vi ska exploatera våra nationalälvar eller hur det ska gå till med exempelvis allt det potentiella förnybara givet den markyta vi har. Hur ska man skydda värdefull natur? Hur ska man respektera äganderätten, inte minst för våra urfolk, om en utbyggnad ska göras på det sätt som Miljöpartiet menar?

Min fråga, fru talman, är alltså: Vad är den trovärdiga planen för att lyckas med en helt orealistisk massiv utbyggnad på kort tid, med tanke på all den markyta man då behöver ta i anspråk? Hur ska kalkylen gå ihop, givet att Chalmersrapporten absolut inte räcker som förklaring?