Fru talman! Det som gör mig mest bekymrad när jag lyssnar på bostadsministern är att han tycks utgå från att det räcker att komma med förslag på åtgärder som ska finnas på plats när konjunkturen ändå vänder. När konjunkturen ändå vänder är det för sent.

I det sammanhanget ska man komma ihåg att byggsektorn är en tillväxtmotor. Just nu driver den lågkonjunkturen. Det får konsekvenser inte bara för byggsektorn, utan det leder till effekter i även andra sektorer. Vi vet av erfarenhet, inte minst från 90-talskrisen, att om den slås ut och personalen försvinner till andra sektorer och så vidare kommer de inte tillbaka. Då fördjupar och förlänger man en lågkonjunktur, och uppgången går saktare.

Trots det finns det, när vi är på väg rakt ned i den, inga som helst förslag från regeringen och ministern som möter den situationen här och nu. Man talar om att det kommer någonting senare, företrädesvis regelförenklingar eller åtgärder som är ensidigt inriktade på att bygga småhus.

Förstå mig rätt. Jag har inget som helst emot att vi bygger småhus. Men vi behöver en bostadspolitik som träffar alla upplåtelseformer, som gör att vi bygger hyresrätter, BRF:er och småhus utifrån människors behov, näringslivets behov och så vidare. Här haltar hela politiken, i den mån den över huvud taget går.

Ministern hänvisar i sitt svar till att man har tagit ansvar genom att bekämpa inflation. Jag kan bara konstatera att bekämpa inflation inte är samma sak som att göra ingenting. När det är hög inflation och ett svårt ekonomiskt läge är det svårare att vara politiker. Man behöver ha mer avvägda förslag, som träffar rätt och som inte får oönskade effekter. Men att göra ingenting träffar inte heller rätt, och det får också oönskade effekter. Just nu blir effekten av att man bekämpar inflationen att man fördjupar lågkonjunkturen. Det är inte ett rimligt sätt att ta ansvar.

Jag tänker att bostadsministern inte har några problem att ta den kritiken från mig eller från oppositionen. Men den kritiken delas av i princip alla andra externa bedömare. Det är samma kritik som kommer från sektorn oavsett om du pratar med byggföretagen, trähusindustrin, fackföreningen, Konjunkturinstitutet eller banksidan. Alla säger samma sak. Ministerns svar blir att det kommer något senare när det har vänt. Det duger inte.

Ministern hänvisar till det mest ingripande man har gjort, nämligen att ta bort investeringsstödet. Det gjorde man för att det var ineffektivt; det byggdes inte tillräckligt mycket trots att det var goda tider.

Jag kan bara konstatera att under de år som investeringsstödet var på plats byggdes i snitt 60 000 bostäder. Man byggde nära nog på den nivå som man behöver till en kostnad där hyran blev lägre. Ett snitt på 60 000 ska jämföras med snittet senast Ulf Kristersson satt i regering. Då låg snittsiffran på 22 000 bostäder. Den här gången Ulf Kristersson sitter i regering kommer den snittsiffran sannolikt att bli lägre. Det om något visar att politik gör skillnad.

När kommer åtgärderna som påverkar situationen här och nu?