Fru talman! Jag kan likt Ciczie Weidby konstatera att jag inte har fått något svar på min fråga i statsrådets inledande anförande. Jag hoppas att jag får det under debattens gång.

När regeringen gav uppdraget till Arbetsmiljöverket att se över hur man skapar förutsättningar för arbetstagare att vilja engagera sig som skyddsombud reagerade ju den samlade fackföreningsrörelsen hårt på en skrivning där man från regeringens sida inte gjorde skillnad på skyddsombud utsedda av facket och andra skyddsombud.

Ett fackligt skyddsombud och ett oorganiserat skyddsombud har helt olika förutsättningar att utöva sitt uppdrag. De fackliga organisationerna ger sina skyddsombud stöd, utbildning och rådgivning. I skarpt läge kan också den fackliga organisationen stämma en arbetsgivare som hindrar ett skyddsombud från att utöva sitt uppdrag. Facken ger skyddsombuden en styrka som ett oorganiserat skyddsombud saknar. Oavsett hur kunnig och ambitiös ett oorganiserat skyddsombud är kan hon inte lägga kraft bakom orden när det inte finns någon som håller henne om ryggen.

En annan anledning till den starka reaktionen från arbetstagarorganisationerna är regeringspartiernas tidigare uttalanden och motioner i riksdagen. Sverigedemokraterna och Liberalerna, påhejade av de andra högerpartierna, har velat ta skyddsombudens styrka ifrån dem genom att skilja dem från facken och avskaffa den fackliga företrädesrätten att utse skyddsombud, som man i dag har. Partierna har även velat avskaffa de regionala skyddsombuden. Man kan alltså anta att facken helt enkelt såg en stor risk med att Liberalerna tillsammans med Sverigedemokraterna skulle kunna använda rapporten från Arbetsmiljöverket som underlag för att driva igenom de förändringar som man under flera år drivit på för i riksdagen. Dessa förändringar skulle lämna arbetstagare utan företrädare i skyddsfrågor och försvaga arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna.

Regeringspartierna har försvarat sitt uppdrag till Arbetsmiljöverket med att det är brist på skyddsombud och att det är viktigt att politiken tar initiativ för att vända den utvecklingen. Nu har rapporten kommit, och i den konstateras att det krävs stöd från arbetskamrater och arbetsgivare och att det finns en positiv bild av uppdraget för att man ska vilja bli skyddsombud. Man behöver dessutom ha tillräckligt med tid för att utföra uppdraget, kunskap och tillgång till vidareutbildning. Ett nätverk utanför arbetsplatsen lyfts också fram som en viktig förutsättning. Man menar även att arbetsmarknadens parter har den kunskap och de forum som behövs för att skapa goda förutsättningar för att arbetstagare ska vilja engagera sig som skyddsombud. I rapporten lämnar man alltså till parterna att ta de initiativ som krävs.

Skyddsombuden har en oerhört viktig roll som företrädare för alla som jobbar på arbetsplatsen i fråga om skydd mot ohälsa och olyckor. Det är vi helt överens om. Det är viktigt att man skapar så goda förutsättningar som möjligt för skyddsombuden att utföra sitt uppdrag. Jag återkommer till att rapporten lyfter fram att parterna själva - fack och arbetsgivarorganisationer - är bäst lämpade att sköta detta.

Min fråga, utöver den jag inte fick svar på i det inledande inlägget, är om man kommer att göra som det framhålls i rapporten att man bör göra och lämna frågan till parterna.