Fru talman! För ett antal veckor sedan inkom jag med en skriftlig fråga till statsrådet Paulina Brandberg. I svaret skriver statsrådet att Sverige ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott. Vidare skriver statsrådet att den måste bekämpas med full kraft, att den aldrig är acceptabel, oavsett vem den riktas mot, och att det arbete som regeringen gör är viktigt för att kunna fortsätta med en hög ambitionsnivå.

Statsrådet nämner också att en viktig del av arbetet mot rasism, annan främlingsfientlighet och diskriminering framöver handlar om att ta fram kunskap och skapa förutsättningar för att den ska kunna användas av berörda aktörer. Den nationella planen mot rasism beslutades 2016. Med utgångspunkt i planen och dialoger med civilsamhället har särskilda åtgärdsprogram mot afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi och rasism mot samer tagits fram.

Med tanke på svaret på den skriftliga frågan, att rasism aldrig är acceptabel oavsett vem den riktas mot och att en viktig del av arbetet framöver handlar om att ta fram kunskap och skapa förutsättningar för berörda aktörer, vore det enligt mig rimligt om även en åtgärdsplan mot svenskfientlighet togs fram. Svenskfientligheten drabbar ju inte bara personer med svensk bakgrund utan också personer med utländsk bakgrund som valt att anpassa sig till en svensk identitet, kultur eller livsstil. Problemet har blivit alltmer omfattande i takt med att svenskar blivit en minoritet i allt fler kommuner, stadsdelar och skolor.

Det som ofta lyfts fram i debatten som den grövre formen av svenskfientlighet är de många förnedringsrån som utspelat sig på senare tid, där många av förövarna uttryckt starkt svenskfientliga motiv gentemot offret. Men vi har också vardagsexempel som dem som lyfts i polisrapporten Områdesdokument Tjärna Ängar 2019. Där står bland annat: "Områdespoliserna beskriver att somaliska unga flickor inte får umgås med svenska flickor. Anledningen till det är att de svenska flickorna beskrivs som 'horor' utifrån sitt leverne, bland annat klädstilen." Liknande formuleringar finns i senare områdesrapporter.

Ett annat exempel från just 2019 gällde en man från just Tjärna Ängar, som blev så illa behandlad på grund av sitt svenska ursprung att han valde att flytta därifrån.

För mig är det alldeles uppenbart att det behövs en tydlig strategi från regeringen när det gäller hur man ska komma till rätta med de svenskfientliga attityder och de svenskfientliga brott som svenskar tvingas möta i det mångkulturella Sverige. Om man vill lösa integrationen, vilket ministern och Liberalerna vill, behöver svenskfientliga attityder upphöra och svenskheten vara något som personer som kommit till vårt land ska sträva efter snarare än förakta.

Regeringen lyfter redan i dag fram åtgärdsprogram mot afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi och rasism mot samer. Ministern är tydlig med att hon inte vill ha ett åtgärdsprogram mot svenskfientlighet. Men när regeringen nu tar fram en ny handlingsplan mot rasism och hatbrott, är statsrådet och regeringen då beredda att inkludera svenskfientligheten i denna handlingsplan?