Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Sverigedemokraterna har sällan beskyllts för att vara naiva. Så inte heller i frågan om svenskfientlighet, och vi är övertygade om att Sverigedemokraterna tyvärr kommer att få rätt även här.

Jag har varit politiskt engagerad i över ett decennium och har genom mitt politiska engagemang haft förmånen att träffa ungdomar runt om i hela Sverige. Otaliga är de exempel och historier jag fått höra om hur ungdomar, killar såväl som tjejer, fått lida psykiskt eller fysiskt på grund av svenskfientlighet. Det har handlat om trakasserier, mobbning, hot, rån, misshandel, sexuella övergrepp och så vidare med den gemensamma nämnaren att det funnits ett svenskfientligt motiv.

Mot den bakgrunden har jag personligen aldrig tvivlat på att det finns en utbredd svenskfientlighet i samhället som primärt unga drabbas av. Efter att Sverigedemokraterna länge har varit ensamma om att belysa detta höjs nu fler röster. Men varför har det inte fått tillräckligt med medialt utrymme tidigare, trots de skräckexempel som varit kända under en lång tid? Förmodligen, fru talman, eftersom det svenska mediala och politiska etablissemanget varit fullt upptaget med att diskutera om det ens finns något som är svenskt.

Svenskfientligheten har uppkommit i kölvattnet av att etablissemanget hävdat att Sverige inte har någon särpräglad kultur, ingen historia värd namnet, inga traditioner att upprätthålla och inget att ens vara stolt över eller enas kring. Om detta skulle stämma finns det såklart ingenting värt namnet att inte vara fientlig mot. Men så är det ju inte. Vi har alla skäl att vara stolta över Sverige, svenskarna och vår historia.

Mer i närtid har det funnits rena politiska motiv från ledande politiker att negligera och låtsas som om svenskfientlighet inte finns - detta eftersom den har uppstått som en direkt konsekvens av deras förringande av allt svenskt, i symbios med den massinvandring de välkomnat.

Nu börjar det däremot bli dags för åtminstone regeringsunderlaget att tillstå problembilden för att vi någonsin ska kunna bekämpa utvecklingen. Med anledning av detta frågade jag i min interpellation om ministern avser att erkänna svenskfientlighet och ta fram ett åtgärdsprogram mot densamma. I sitt svar belyser statsrådet att rasism alltid är fel, oavsett vem den riktas mot, och att man ska ta fram en handlingsplan mot rasism och hatbrott med mera. Konkluderar gör statsrådet genom att meddela att det ej ska tas fram något handlingsprogram enkom rörande svenskfientlighet.

Fru talman! Jag kan också fördöma all rasism. Det är väldigt enkelt, faktiskt. Det ministern tycks ha svårare för är att tillstå att svenskfientligheten finns. Jag kan förstå om man vill hantera rasism med ett samlat grepp och att handlingsplanen då kan inkludera ett kapitel om svenskfientlighet. Om detta är tanken får statsrådet gärna belysa det. Statsrådet har i medier sagt att hon under sin tid som åklagare bevittnade att svenskfientlighet låg som motiv till ungdomsrån. Detta medgivande är en bra början från statsrådet, tycker jag. Min fråga i det här replikskiftet är helt enkelt om statsrådet kan tillstå att svenskfientlighet finns i en bredare bemärkelse än så och i sådana fall i vilken utsträckning.