Fru talman! Jag tackar för ytterligare frågor. Jag tycker att ett generellt problem är att vi fokuserar för lite på utfall och för mycket på förhoppningar. Vi gör satsningar som vi hoppas ska leda till vissa resultat. Vi följer inte upp det i tillräckligt stor utsträckning.

Det gör man i de här modellerna. Då enas man om något från början: Det är det här vi ska uppnå. Vi tror att detta är vägen för att uppnå det. Sedan följer man upp och ser om man har uppnått detta. Det skapar en press från början på att man ska använda sig av evidensbaserade metoder för att man ska kunna vara hyggligt säker på att man når ett visst utfall. Man ska åtminstone tro så pass mycket på idén att man är beredd att satsa sina pengar på att det kommer att leda till ett visst utfall. På det sättet utvärderar modellen sig själv i någon mening - fungerar den, eller fungerar den inte? Fungerar den inte kommer ingen att satsa pengarna. Så enkelt är det. Det är det som är det fiffiga med detta sätt att arbeta.

Det ena utesluter inte det andra. Jag vill ha en stark primärvård och mer resurser till primärvården för att de ska kunna göra sitt väldigt viktiga arbete och inte minst fokusera ytterligare på förebyggande arbete.

Men jag ser också att det finns behov av de mer långsiktiga insatserna, inte minst riktade till barn och unga som riskerar att hamna fel. Där bör vi dra nytta av de modeller som vi kan dra nytta av för att skapa detta. Vi vill då stötta just med det. Hur ska man göra effektutvärderingarna? Ja, det har en lång rad kommuner nu gjort egna modeller för. Men kan vi skapa en större robusthet kring detta så att fler kan vara med i det arbetet tror jag att det är väldigt bra. Det är ett bidrag som vi kan ge från regeringen för att få på plats mer samarbeten för en bättre hälsa och färre sociala problem för barn och unga än vi ser i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.