Fru talman! Jag tackar statsrådet för förtydligandet av svaret.

Jag har försökt läsa på om detta och har då sett att regeringen avser att stärka det nationella stödet till kommuner och regioner för att möjliggöra användningen av innovativa modeller. Jag har också läst att 10 miljoner är utlovade. Stämmer det, och vad ska de i så fall gå till i första hand?

Jag vill också säga att det som ministern sa i sitt förra svar om att regeringen har tagit fram ett direktiv och tillsatt en utredare när det gäller effektivare folkhälsoinsatser genom hälsoekonomiska analyser är väldigt positivt. Det vill jag instämma i. När det kommer till de särskilda satsningarna för privata och fristående aktörer är jag dock fortsatt lite förbryllad.

Om man nu ska ha externt kapital - vilket det verkar handla om mest - kan det också vara så att externa aktörer ska gå in och göra en del av de här uppgifterna. Hur ska vård och förebyggande arbete fungera tillsammans om olika aktörer ska ta hand om åtgärder som borde vara sammanhållna för samma invånare och patienter? Det verkar inte vara en ändamålsenlig uppdelning.

En viktig del av omställningen till god och nära vård är att stärka det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. När utredaren Anna Nergårdh blev intervjuad i samband med att en av rapporterna släpptes sa hon att vi måste tänka mer hälsa än sjukdom och att både det förebyggande arbetet och rehabilitering därför är viktiga delar i hälso- och sjukvårdssystemet. Hon sa att bäst förutsättningar att klara detta har personalen i primärvården, där relationerna ofta är långa. Detta tycker jag är en väldigt viktig poäng. Personcentrering och långa relationer har betydelse för det förebyggande arbetet.

Problemen i dag är resurserna till den förebyggande vården. En distriktssköterska skrev nyligen i en insändare: Jag utbildade mig inte till distriktssköterska för att sitta som en dörrvakt i telefonen. Jag utbildade mig till distriktssköterska för att jag vill hjälpa patienterna och jobba förebyggande. Vi behöver bli fler.

Detta är den springande punkten i det förebyggande arbetet. Distriktssköterskorna, som i sin yrkesbeskrivning har ett väldigt viktigt uppdrag att jobba förebyggande i sitt yrke, har blivit färre i primärvården i Sverige i stället för fler de senaste 15 åren. Det är minst distriktssköterskor i den privata primärvården, sett över hela Sverige, tyvärr. Det handlar förmodligen om ersättningar och ekonomi för den enskilda utföraren.

Ett exempel som jag skulle vilja lyfta in här är att en tidigare M-ledd regering finansierade vårdaktörer som var mer eller mindre separata från befintlig primärvård och som i en del regioner gick in och utförde vissa åtgärder för patienterna. Efter 6 miljarder och åtta år kom Riksrevisionen fram till att det inte hade haft avsedd effekt, bland annat för att det inte var en del av den ordinarie primärvården.

Jag menar att det finns en hel del att lära sig här när det gäller kontinuitet, kompetens och att arbeta med evidensbaserade åtgärder. Jag tycker inte riktigt att jag har fått svar på min fråga: Kommer detta att bygga på evidensbaserade åtgärder?