Fru talman! Tack på nytt för det svar som jag fick av ministern!

Jag ska försöka att bryta ned det något. Jag delar i grunden synen ministern har på vilket viktigt bolag LKAB är, har varit och kommer att förbli. Det är inte minst givet de utmaningar som ministern nämnde.

Vi behöver i allt större utsträckning bli självförsörjande av inte minst sällsynta jordartsmetaller men även andra typer av mineraler och metaller. Det är oerhört viktigt inte minst ur ett totalförsvarsperspektiv. Där är vi eniga.

Jag har däremot en något mer skeptisk ingång till de nya projekt som man ägnar sig åt och de 70 terawattimmar som LKAB självt avser att förbruka, alltså ungefär halva Sveriges elkonsumtion i nuläget, för ett enskilt projekt. Man avser att gå till el för att gå vidare i nästa steg i förädlingskedjan med den malm som man brutit, om man förenklar det något. Det är där jag har viss kritik.

Jag delar däremot de utmaningar man har med att bryta sällsynta jordartsmetaller och att inte minst få ut fosfor och malm. Men där är frågan hur det kommer att gå om man också investerar miljardbelopp i de betydligt mer riskfyllda projekten.

Risken finns att man lägger för stort fokus på sidoprojekt och att den ordinarie verksamheten, den ministern belyser som så viktig, därmed hamnar något på efterkälken. Det gäller inte minst om det skulle visa sig att vi inte får fram de 70 terawattimmarna, att infrastrukturen inte löser det, att kompetensförsörjningen inte löser sig eller att någonting annat fallerar.

Därmed står både bolaget och i förlängningen staten med enorma miljardförluster, vilket kraftigt skulle kunna påverka den ordinarie verksamhet som jag och ministern båda tycker är central för såväl bolaget som Sverige och Europa. Jag upplever att ministern och jag har samma ingång men kanske lite olika nyanser.

Rörande om det är en fråga för ministern vilka risker bolaget tar delar jag inte uppfattningen att det inte är en fråga för ministern och att detta bara skulle vara upp till styrelsen. I sitt första svar säger ministern att "i statens ägarpolicy framgår också bland annat det så kallade samordningsansvaret som innebär att styrelsen genom styrelseordföranden ska samordna sin syn med företrädare för ägaren när bolaget står inför särskilt viktiga avgöranden". Det skedde inte, vilket både jag och ministern har påtalat i detta fall. Det är också en av anledningarna till att Riksrevisionen nu ska granska detta. Det är en brist i gängse ägarstyrning att det måste komma från bolagets styrelse.

Fru talman! När det rör sig om sådana här enormt samhällsomvälvande omställningar och risktaganden från statliga bolag tycker jag att även staten, ministern själv, skulle kunna kalla till en ägarsamordning med det berörda bolaget. Det är märkligt att det endast kan ske från styrelsen, som av naturliga skäl kanske främst ser till bolagets intressen medan ministern och politiken behöver se till samhällets intressen.

Jag vill ställa en rak fråga. Är ministern öppen för att utvidga möjligheten även för staten, till exempel genom ansvarig minister, att kalla till ägarsamordning med de statliga bolagen när det är påkallat av samma skäl som styrelsen ska kalla till det men där det har brustit?

Man får vara ärlig, fru talman, och säga att det har varit en politiserad styrning av bolaget och riskerar att förbli så. Då kanske man inte bara har tittat på den ingenjörsmässiga delen, utan man har varit färgad av ideologiska övertygelser, vilket sannolikt har föranlett att man inte har kallat till ägarsamordning trots att det borde ha skett.

Är ministern öppen för att utvidga statens möjlighet att kalla till ägarsamordning med statliga bolag?