Herr talman och ärade ledamöter, kollegor och åhörare! Det är inte första gången jag går upp i integrationsdebatten, och det finns risk för upprepning. Men på valborg det här året fick jag, nyss 36 år fyllda och född i Sverige, för första gången uppleva svensk kultur.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration

Där jag växte upp, i Hässelby och Rinkeby med olika kulturer, kom vi sällan i kontakt med den svenska kulturen. I förskolan skulle vi tala svenska. I skolan lärde vi oss svenska och pratade på svenska. Men vad var det Sverige som var utanför Hässelby, det man utifrån kallade Arabdalen? Det var det mitt område kallades, men det var inte så många araber som bodde där. Det var människor från Balkan, Mellanöstern och andra delar av världen.

Vi kom i kontakt med det Sverige när vi tog bussen från miljonprogramsområdet till Vällingby och när vi tog tunnelbanan in till stan. Människor där såg annorlunda ut. De talade mycket bättre svenska. De hade andra intressen. Det var det Sverige den yngre Arin skulle växa upp i.

Jag hade en diskussion med en kollega från Sverigedemokraterna, Mattias Karlsson. Vi lärde känna varandra tillsammans med Serkan Köse när vi var en del av IPU-delegationen, där jag satt som ordförande och Serkan som vice ordförande. Då har man hetlevrade diskussioner sent på nätterna, och det är inte så att jag som moderat alltid är överens med en sverigedemokrat. Man börjar hamna där man inte är överens. Då sa jag: Men för guds skull! Jag har aldrig fått frågan om att fira midsommar eller valborg eller svensk julafton.

Jag är kristen, men jag firar på armeniskt sätt. Jag är inte van att titta på Kalle Anka, så när man pratar om Kalle Anka känner jag inte igen mig. Jag firar jul natten mellan den 5 och den 6 januari. Min mormor var katolik och firade jul den 25 december. Visst hade vi en tillställning hemma den 24 december, men det var något som mamma liksom bara fixade till så att man inte kände sig ensam och lite utanför. När man gick tillbaka till skolan kunde man säga i samtal med sina klasskamrater att ja, vi hade också någonting hemma. Man kände sig inte utanför.

Det är det integration och segregation handlar om. Känner jag mig innanför eller utanför?

Samma sak skedde när jag gick med i Moderata ungdomsförbundet. Där lyssnade de inte på samma musik som jag gjorde där jag kom ifrån. Det är inget fel på det.

Man kan få höra: Nämen Carola, det är ju Carola. Jag kan lova er att om vi skulle ha en stor fest här och spela Carola skulle 90 procent av alla kollegor dansa. Men jag visste inte vem Carola var. Min mamma visste inte vem Carola var. Hade jag känt någon gemenskap då, när man skulle ha kul och alla stod på dansgolvet och hoppade? Nej, jag hade kanske känt någonting inombords: Vad är det här? Varför är de så konstiga? Det kan de säga ibland i förorten: Svenskarna, de är lite konstiga. Men om jag kommer i kontakt med den kulturen och förstår vilken betydelse Carola eller Abba eller andra svenska musikartister har haft för det här landet, då kanske jag inte tycker att de är konstiga. Då kanske jag tänker att det är dålig musiksmak; jag gillar inte den typen av dans. Men jag kan fortfarande umgås med personerna.

Samma sak handlar det om i den svenska skolan. Ställer man samma krav i våra förorter som man gör i innerstan?

Vi vet redan på förhand att förortsföräldrarna oftast inte kan språket eller att de kan språket men inte fullt ut. Det är oftast innerstadsföräldrarna som ställer jättehöga krav och mejlar lärarna på nätter och helger medan förortsmamman och förortspappan kanske tänker: Ja, men jag litar på den där läraren. Jag sätter mitt hopp till det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration

Sedan, efter 5-10 år, ser de att det inte gick så bra. De tappar kontrollen över sitt barn eftersom barnet inte längre är 6-7 år och lyssnar på föräldrarna utan 16-17 år och kanske hamnar i klorna på kriminella gäng. Det behöver inte nödvändigtvis vara kriminella gäng. Det kan vara psykisk ohälsa. Det kan vara att barnet har hamnat efter i skolan, har dåligt självförtroende och inte har kontaktnätet.

Man kanske inte har pratat med en vän som säger: När du fyller 18, samma dag som du fyller 18 eller faktiskt den månad du fyller 18, ska du skriva in dig i bostadsförmedlingens kö. Gör det inte tre månader efteråt. Gör du det tre dagar efter din födelsedag är det redan kört, för då kommer du inte in på bostadsmarknaden.

Man kanske inte har föräldrar som har pengar till en kontantinsats. Därmed får man inte något förstahandskontrakt, utan man hamnar i andrahandskontraktshärvan. Man kanske måste bo kvar hemma för att man inte har pengar att betala de höga hyrorna.

Herr talman! Det jag pratar om, det är så verkligheten ser ut. Här i politiken tillsätter vi utredningar. Vi sänker skatter. Men det vi måste göra och det vi gör nu är det Sverige alltför länge inte har gjort, för vi är konflikträdda. Vi vill oftast prata om någonting annat än det vi egentligen borde prata om: språkkrav. Det ska vara språkkrav på föräldrarna så fort de kommer till Sverige. Det ska vara godkända resultat för att man ska kunna få uppehållstillstånd.

Man pratar om vi-och-de-samhället. Men "vi" är vi i Sverige, och "de" är de som är på väg till Sverige. Om "de" ska bli en del av "vi" måste vi uppvärdera vad vi vill att de som är på väg in till oss ska veta om oss och vilka förväntningar och krav som finns. Men samtidigt, om de uppfyller det, har vi en hand som välkomnar dem. Man ger, och sedan tar man.

Det handlar om att få ordning på skolan. Det ska vara obligatorisk språkförskola för barn och för dem i områden där svenska språket är undermåligt, för vi vet att om man har rätt skolgång och en bra skolgång kommer man också att lyckas.

När vi pratar om jämställdhet och svenska värderingar måste vi inse att människor kommer hit från andra delar av världen där det här inte är självklart. Då kan vi inte bara ha utbildningsinsatser. Vi ska ha det, men det måste också finnas konsekvenser.

Det måste finnas konsekvenser. Om du slår ditt barn eller hindrar ditt barn från att gifta sig med den ditt barn vill och är beredd att bruka våld mot den personen ska du i bästa fall låsas in. Sedan ska du utvisas.

Någonstans måste vi dra gränsen. Sverige är inte ett stort hotell. Man kan inte bara komma hit och tro att man kan leva precis hur man vill. Jämställdhet är självklart. Män får älska män, och kvinnor får älska kvinnor. Man väljer sin partner; ingen annan väljer åt en. Man ska ha samma möjligheter, samma skyldigheter och samma förutsättningar. Hur utfallet sedan ser ut kan vi inte styra över.

Herr talman! Jag ser att några kollegor har begärt replik. Jag kommer då att förklara regeringens politik i repliktalarstolen. Jag yrkar avslag på alla motioner.