Herr talman! Vi får gå tillbaka en bit i tiden. För 34 år sedan drev Socialdemokraterna igenom en kommunalisering av svensk skola. Det har varit förödande, herr talman.

De senaste sju åtta nio tio åren har vi sett att de statliga satsningarna på skolan ökar. Det beror på att kommuner, ofta socialdemokratiskt ledda, inte klarar av att prioritera skolan; man prioriterar en massa annat i stället. Det innebär att staten nu måste gå in och täcka upp för ett ansvar som kommunerna inte har tagit.

Jag delar inte, herr talman, uppfattningen att kommunerna i Sverige går på knäna. Det är ett slentrianmässigt, närmast sloganmässigt, brett uttalande. Det finns många kommuner i Sverige som har god ekonomi och som klarar sina uppgifter. Men det finns många kommuner som har betydande problem - det är mycket riktigt. Staten kan kompensera för en del, genom riktade eller generella statsbidrag och olika typer av satsningar, men i slutänden är fördelningen ungefär 80-20 mellan kommun och stat när det handlar om satsningar på skolan.

I grund och botten är alltså detta, herr talman, en fråga om att våra kommunpolitiker måste förmå att prioritera skolan högre. Staten kan hjälpa till och bör ta ett större ansvar. Jag är den första att argumentera för just detta. Staten bör självklart öka anslagen i så stor utsträckning vi kan. Men i slutändan måste kommunerna göra prioriteringar för skolan.

Avslutningsvis kan jag notera till exempel att den röda ledningen för Stockholms stad struntade i att söka riktade statsbidrag för läroböcker, vilket har gjort att Stockholms stads skolelever nu har gått miste om 46 miljoner kronor till läromedel. Sossarna tyckte inte att det var så viktigt, och det är också ett väldigt stort problem i detta sammanhang, skulle jag säga.