STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag instämmer nog i bilden som målas upp sett till hur bristfälligt intresset har varit hos tidigare regeringar att genomföra en ordentlig granskning alternativt agera på alla de granskningar som ändå har kommit under åren.

Jag minns när jag debatterade exakt den här frågan med såväl Ibrahim Baylan som Anders Ygeman. På den tiden blev svaret snarare att om man inte tror på detta är man emot företagen i fråga, i stället för att faktiskt vara ärlig och svara som ministern gjorde inledningsvis och betona att det viktiga är att svenska skattemedel placeras där de gör mest nytta. Det kan i något scenario vara i olika typer av stöd - kanske krediter där vi kan dela en risk med till exempel ett exporterande, stort företag på en osäker marknad. Det är någonting som kompletterar marknadens mekanismer för långivning och så vidare. Det tycker jag är ett rimligt företagsstöd, som genomförs av Exportkreditnämnden eller när vi utfäster garantier för kärnkraftsinvesteringar i Sverige eller dylikt. Det är en sak.

I andra änden finns de direkta allmosorna som betalas ut som något slags kontantstöd. Det är mer marknadssnedvridande, för det måste hanteras av politiken, en myndighet eller ytterst en tjänsteman - som ju dessutom är öppen för påverkan. Vinnova har granskats noga i fråga om detta i närtid av intresserade entreprenörer. Det är såklart någonting helt annat. Politiken måste då frångå ambitionen om teknikneutralitet och i stället ta ställning till vilket företag eller projekt som ska ta del av stöden. Historiskt har det, i alla fall enligt mig, funnits en ideologisk prägel på delar av dessa. Man kanske har fått stöd för genuscertifierat skogsbruk eller någonting, och det är nog inte riktigt vad den här regeringen tycker är det lämpligaste sättet att spendera statens och i slutändan svenskarnas pengar på.

Den samlade bilden saknas, som sagt. Jag minns att jag förra mandatperioden ställde frågan till riksdagens utredningstjänst om de kunde uppskatta - oavsett om det handlar om en kredit, ett innovationsstöd eller en delfinansierad EU-stödpeng - hur mycket som går från det offentliga till det privata. Jag fick svaret att man inte kunde göra en sådan uppskattning. Jag misstänker att om ministern gick till sitt departement och bad om en siffra skulle svaret bli detsamma på grund av att det här går genom flera departement och myndigheter och att det handlar om allt från rena allmosor till delfinansieringar, lånetillskott och rådgivning. Vi vet alltså inte hur mycket det är. Jag efterfrågar den överblicken.

Några förslag nämns i utredningen Samlad uppföljning och utvärdering av det företagsfrämjande systemet som ministern refererade till. Där vill man genomföra en kartläggning av de företagsfrämjande åtgärderna genom att koppla myndigheternas databaser till en myndighetsgemensam API-standard, vilket skulle kunna vara ett första led i detta. Det vore intressant att höra ministerns syn på det.

Jag tror att vi delar bilden av problematiken. Det jag ser, och det som jag och Sverigedemokraterna vänder oss mot, är att det här tycks vara alltmer attraktivt i många partiers ögon.

Jag hör från ministern att man åker runt i EU och träffar andra stater som ägnar sig mer åt ett aktivt företagsfrämjande än vad den svenska regeringen gör. Så tycker jag att det ska förbli, för om vi skulle säga att vi lättar på EU:s statsstödsregler ytterligare och förlänger de redan existerande lättnaderna skulle det kunna innebära att våra skattemedel går till att finansiera statsstödsprojekt i södra Europa. Det är så det brukar se ut när EU får mer kompetens. Vi tror att det kan gagna vår konkurrenskraft, men i slutändan finansierar vi andra länders statsstöd på bekostnad av såväl vår egen statsbudget som konkurrenskraften i våra företag, som inte får ta del av stöden på samma sätt som man gör i andra länder. Jag vill inte se en sådan utveckling.