Fru talman! Så var det åter dags för den allvarstyngda ämbetsberättelsen från justitieombudsmännen. De tar där upp några av de ärenden de har utrett under ett och ett halvt år – det var ju tidigare ett brutet redovisningsår.

Jag gick tillbaka och läste vad som har sagts här i detta ämne tidigare år och hittade då ett anförande som min företrädare Tuve Skånberg höll för några år sedan. Han beskrev att justitieombudsmännens ämbetsberättelse påminde honom om persongallerierna och den spännvidd av mänsklig olycka som skildras i böcker som Oliver Twist. Skillnaden är dock att ämbetsberättelsen inte är en uppdiktad roman utan handlar om riktiga människor av kött och blod i Sverige under 2023. Det handlar om människor som på olika sätt drabbats av brister i myndigheternas rättstillämpning, organisation och kompetens inom vård och omsorg, socialtjänst, kriminalvård eller någon annan myndighet inom kommunal, regional eller statlig förvaltning.

Justitieombudsmännens uppdrag är oerhört viktigt för att granska att medborgarens lagliga rätt upprätthålls. Ombudsmännens uttalanden och iakttagelser är viktiga signaler om att olika delar av lagstiftning och tillämpning behöver förbättras för att medborgare ska kunna åtnjuta sina grundlagsskyddade mänskliga fri- och rättigheter.

Inte minst borde ombudsmännens iakttagelser fungera som rättesnöre för en granskad myndighet i sitt förbättringsarbete. Därför blir jag både bedrövad och upprörd när jag läser att det förekommer att myndigheter som har varit föremål för uttalande från en justitieombudsman fortfarande ett halvår senare inte har sett över sitt arbetssätt och sina rutiner för att säkerställa en korrekt tillämpning. Det är en försumlighet som går ut över medborgarna, myndighetens yttersta uppdragsgivare. Det visar hur viktigt det är att justitieombudsmännen finns för att den enskilda människan ska ha någonstans att vända sig för att få ut sin rätt.

För övrigt vill jag å det varmaste rekommendera ämbetsberättelsen för läsning.