Herr talman! Ett år har gått sedan vi sist behandlade utrikesutskottets betänkande om mänskliga rättigheter. Det är ett betänkande som rymmer många viktiga frågor, som också är återkommande.

Jag tänkte inleda med ett angeläget ärende som såvitt jag vet aldrig har lyfts i denna kammare, nämligen behovet av att erkänna folkmordet på den så kallade ishaaq-klanen under åren 1987–1989. Vi vet alla att situationen på Afrikas horn länge har varit djupt problematisk. Krig och våldsamheter har avlöst varandra, med allt vad det innebär. Samtidigt ser vi hur en av de absolut största historiska tragedierna i regionen fortfarande inte har fått ett tillräckligt erkännande.

Herr talman! Vi talar alltså om en systematisk och statligt sponsrad massaker på civila, med våldtäkter och annat förödande. Somalias dåvarande diktator Siad Barre lät till och med somalisk militär skapa en egen grupp, vars namn jag ska försöka uttala: Dabar Goynta Isaaka. Ni får såklart ursäkta uttalet. Namnet på gruppen kan översättas till ”ishaaq-utrotare”, och den kom att ha som syfte att genomföra systematiska attacker mot obeväpnade civila byar, vattenställen och betesområden i det som i dag är Somaliland – allt detta med avsikten att förinta folkgruppen ishaaq.

Resultatet av denna obeskrivligt grymma råhet där över en kvarts miljon oskyldiga människor mördades var att hela byar avfolkades, städer plundrades och flera närmast totalförstördes. Somalilands huvudstad Hargeysa förstördes till 90 procent. Detta folkmord gjorde att upp till en halv miljon människor flydde från sitt hemland, och massflykten har senare kommit att beskrivas som en av de snabbaste och största framtvingade folkrörelser som har registrerats i Afrika.

Herr talman! År 2001 beställde FN en utredning om tidigare kränkningar av mänskliga rättigheter i Somalia. Genom denna skulle man utreda krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. I rapporten bekräftas att folkmordet mot ishaaq hade ägt rum. FN-utredaren Chris Mburu kunde konstatera att folkmordet var uttänkt och planerat och att det begicks av den somaliska regeringen.

Det är således belagt att diktaturen Somalia använt sitt flygvapen, sin armé och sin flotta för att förgifta brunnar, fullkomligt ödelägga städer och förstöra infrastruktur, liksom för att beskjuta flyende civila. Man ska därutöver ha använt våldtäkt och svält som krigsvapen, påtvingat en såväl marin som ekonomisk blockad och gjort mycket mer med avsikt att terrorisera civilbefolkningen i Somaliland maximalt.

Det bör därför inte vara vare sig svårt eller kontroversiellt för regeringen, eller för den delen för oppositionen, att bifalla Sverigedemokraternas reservation nummer 3 och därmed erkänna detta folkmord.

Herr talman! Om det inte var tydligt vill jag alltså yrka bifall till reservation 3.

Jag tänkte nu övergå till ärenden i detta betänkande som ligger under den så kallade förenklade motionshanteringen, varför våra ställningstaganden här bör vara tämligen kända.

När vi ändå har varit inne på temat folkmord måste jag rimligtvis nämna folkmordet 1915, som jag tog upp i ett tidigare replikskifte. Redan den 11 mars 2010 fick den dåvarande regeringen ett tillkännagivande om att erkänna det omtalade men samtidigt tystade folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker. Sverige skulle enligt tillkännagivandet också verka inom EU och FN för ett internationellt erkännande av detta folkmord.

Trots att det nu gått snart 14 år sedan dess har ingen regering följt riksdagens fattade beslut, och detta oaktat det faktum att folkmordet i det närmaste skedde inför öppen ridå. Faktum är att vi svenskar till och med har en egen hjältinna som vittnat om detta. Jag talar naturligtvis om Alma Johansson, som har en egen plats i Den goda gärningens rum här i riksdagen. Men vi ser fortfarande inget erkännande.

Vad har vi mer för folkmord som vi bör erkänna? Jo, vi har naturligtvis Islamiska statens fruktansvärda härjningar i Syrien och Irak. Jag kan garantera att inte en enda person här inne har missat den systematiska terror och det mördande som IS genomförde i syfte att utrota alla som inte var precis som de i de territorier de kontrollerade. De flesta av oss har också sett filmklipp som visar de vidriga scener som utspelade sig när barbarerna skröt om sina mord och sin gränslösa grymhet.

Till skillnad från folkmordet 1915 skedde detta för inte särskilt länge sedan, och många som lyckades överleva kommer att leva länge till och kunna berätta om sina upplevelser. Även i detta fall finns det dessutom stöd för att klassa händelserna som folkmord genom beslut i andra församlingar. I Europarådets parlamentariska församling fattade man beslut om en sådan resolution redan i januari 2016, och liknande förklaringar har kommit från såväl FN som Europaparlamentet. Men från Sverige ser vi inget erkännande.

Herr talman! Vi kan bättre än så. Om vi fortsätter med ett närbesläktat fenomen ser vi de omfattande systematiska övergreppen i den kinesiska Xinjiangprovinsen, som också kallas Östturkestan. Det finns i dag omfattande vittnesmål om koncentrationsläger och en fruktansvärd behandling av den muslimska gruppen uigurer och andra grupper, såsom falungong-anhängare, kristna och olika minoriteter. En tidigare ledamot nämnde även Tibet, vilket naturligtvis också är relevant.

Detta förtryck pågår i dag, och det minsta vi kan förvänta oss är ett fördömande. Vad vi även bör förvänta oss är dessutom att dessa fruktansvärda övergrepp utreds och att man därefter verkar för att rikta sanktioner mot dem som är ansvariga för dessa övergrepp.

Herr talman! Minoriteter tenderar överlag att drabbas hårt, inte minst i auktoritära samhällen. Och ja, den mest förföljda gruppen är i dag kristna. Enligt organisationen Open Doors uppskattas 340 miljoner kristna drabbas av förtryck och förföljelse enbart på grund av sin tro. Flera tusentals kristna mördas årligen för sin tro, och kyrkor och andra viktiga platser bränns eller vandaliseras.

Hur kan Sverige, som så ofta gått i bräschen internationellt för att stötta utsatta och som ofta slagit sig för bröstet för satsade biståndskronor eller olika humanitära insatser, inte ha lagt mer fokus på denna stora grupp? Det är för mig en gåta.

Herr talman! Jag ser att tiden springer iväg. Jag skulle gärna tala mer om inte minst arbetet för att främja kvinnors situation runt om i världen. Exemplen är många på att vi i Sverige kan och bör göra vårt yttersta för att förbättra situationen för dem som saknar möjligheten till utbildning eller till att styra sina egna liv. Vi kan och bör göra vårt yttersta för att motverka könssegregerat våld, könsstympning, tvångsgiftermål och hedersförtryck. Alla dessa ämnen är otroligt viktiga, men det lär komma fler tillfällen att tala om dem.