Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 7 under punkt 6.

Ingen människa i Sverige ska bli diskriminerad eller utsatt till följd av sitt ursprung. Alla människor som bor i vårt land ska ha samma möjligheter till inflytande och delaktighet i samhällslivet. Var och en av oss har rätt till sitt språk och sin kulturella identitet. Det här utgör kärnan i den minoritetspolitik som vi har antagit här i riksdagen.

Tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så här. Tyvärr fortsätter vi att se hur minoriteter diskrimineras. Senast häromveckan kunde vi läsa om detta, när Brå släppte rapporten Hatbrott mot samer. Det är bitvis skrämmande läsning om hur samer utsätts för hat, kränkande uttryck och fördomar om vad som är samiska karaktärsdrag i många olika miljöer och sammanhang, till exempel i skolan, på arbetsplatser och inte minst på nätet. Rapporten är en tydlig signal till oss i politiken om att vårt arbete för att skydda minoritetsgruppers rättigheter aldrig kan ta paus. Men vi ska samtidigt ha i åtanke det som ledamoten Mirja Räihä var inne på tidigare: Minoriteter är inte en homogen grupp. Vi måste anpassa åtgärder utefter olika minoritetsgruppers behov.

Herr talman! Sedan 20 år tillbaka har vi i Sverige en samlad politik för att stärka våra nationella minoriteter och för att stödja våra nationella minoritetsspråk. Målet för den politiken är att ge dessa minoriteter skydd och stärka deras möjligheter till inflytande. Samtidigt ska vi se till att våra historiska minoritetsspråk kan hållas levande. Arbetet med minoritetsfrågor har under de senaste 20 åren visserligen rört sig framåt, men det finns en hel del kvar att göra för att nå de mål som vi tillsammans har antagit.

Ansvaret för att följa upp hur Sveriges minoritetspolitik genomförs ute i våra kommuner ligger på Länsstyrelsen i Stockholm tillsammans med Sametinget. Dessa myndigheter ska utbilda och informera i minoritetsfrågor, och de ska ge det stöd som kommuner och andra myndigheter behöver. Det är förstås viktigt att minoritetspolitiken samordnas, men för att den ska få genomslag i praktiken är det helt centralt att involvera civilsamhället. Utan de idéburna organisationer som samlar minoriteterna och det arbete som dessa föreningar gör finns det risk för att det inte blir mycket till verkstad.

Herr talman! Jag växte själv upp med en mamma som invandrat från Finland och där tillhörde minoriteten finlandssvenskar – en identitet som hon i allra högsta grad tog med sig och bevarade efter att hon träffat min pappa och bosatt sig i Sverige. Många var de helger under min uppväxt som tillbringades på olika arrangemang som FRIS, Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige, anordnade och där mamma var djupt engagerad. Kanske tyckte jag inte alltid som 13-åring att finlandssvenska folkmusikevenemang var det roligaste som fanns en lördag. Men jag har i alla fall erfarit vilken viktig roll denna organisation spelar för finlandssvenskar bosatta på olika håll i landet och för bevarandet av deras kultur.

För mig, liksom för Centerpartiet, är det självklart att framhålla vikten av att civilsamhället ges en avgörande betydelse för att vårda, värna och utveckla de nationella minoriteterna. Därför är det av stor vikt att organisationer inom civilsamhället som samlar våra nationella minoriteter ges praktiska och ekonomiska förutsättningar att bedriva en bra verksamhet – detta för att minoritetspolitiken ska kunna genomföras i praktiken.

Herr talman! Vid den här tiden förra året gjorde vi i KU en gemensam resa efter att ha fått en trevlig inbjudan från Älvdalen. Älvdalingarna ville skapa en förståelse hos oss i KU för vad älvdalskan betyder för dem genom att erbjuda oss en djupdykning i detta språk. En del av det här innebar att förklara för oss hur älvdalskan är konstruerad, både grammatiskt och uttalsmässigt, för att få oss att förstå att älvdalska är just ett språk, inte en dialekt. En rad språkexperter som har granskat älvdalskan och dess struktur menar också att det är ett språk.

Att garantera en grupp dess språkliga rättigheter är en grundläggande mänsklig rättighet som finns förankrad i FN:s konvention om mänskliga rättigheter. I dag har vi i Sverige erkänt fem minoritetsspråk: samiska, meänkieli, finska, jiddisch och romani. I motsats till dem som tillhör dessa språkgrupper har inte barn med älvdalska som modersmål rätt till skolundervisning vare sig på eller i älvdalska. Något som självklart är en viktig del i att få ett språk att leva vidare är att den yngre generationen lär sig och faktiskt pratar språket.

Centerpartiet anser att det vore ett historiskt misstag om älvdalskan, Sveriges äldsta bevarade språk, skulle dö ut, precis som flera andra i KU har uttalat sig om här i kammaren. Jag vill skicka en hälsning till våra vänner i Älvdalen: Vi har inte glömt er gästfrihet och inte heller de insikter ni gav oss om vikten av att bevara älvdalskan. Även om vi i dag inte har något yrkande om detta kommer vi i Centerpartiet att fortsätta motionera om att erkänna älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk.