Fru talman! Den 9 juni är det dags att återigen gå till valurnorna för att lägga sin röst på ett av de partier och en av de kandidater som ställer upp i årets val till Europaparlamentet.
Jag har sagt det flera gånger under den här våren, bland annat i mina anföranden här i talarstolen, men jag upprepar mig gärna och säger det igen: Det är ett viktigt val vi har framför oss. Det är viktigt för Sverige, viktigt för Europa och viktigt för Sveriges plats och roll i den europeiska gemenskapen. Därför är det viktigt att var och en av oss som har rätt att rösta i detta val tar till vara denna rätt.
Det här är så pass viktigt att jag faktiskt önskar att få se en repris av det som hände när vi gick till val senast, i september 2022, och då menar jag en repris av det vi fick se på själva valdagen utanför många av landets vallokaler. Där ringlade sig köerna långa med väljare som tålmodigt väntade på sin tur för att få lägga sin röst.
Om vi får ett lika högt valdeltagande som senast det begav sig – drygt 84 procent i riksdagsvalet den 11 september 2022 – kommer sådana scener att utspela sig på nytt den 9 juni i år. Då kommer vi att få se långa, ringlande köer med väljare som väntar mer eller mindre tålmodigt på sin tur att få rösta.
Valdeltagandet i det senaste EU-valet, som ägde rum 2019, låg dock på 55 procent, så det är väl smått utopiskt av mig att föreställa mig en upprepning av det som hände den 11 september 2022. I ärlighetens namn är det scener som vi faktiskt inte vill se igen – de där enormt långa köerna som det hände att människor lämnade därför att de faktiskt inte hade tid att invänta sin tur.
Sådant är självfallet inget att eftersträva. Det är däremot ett högt valdeltagande – absolut – men detta får vi knappast av att medborgare tvingas stå i timslånga köer för att lägga sin röst. Vi får det heller inte av att den som har haft tålamod att vänta och sedan kliver in i valbåset där möts av ett fullkomligt gytter av valsedlar, där det kan vara nog så svårt att hitta rätt.
Fru talman! Jag nämnde nyss att drygt 84 procent av landets röstberättigade lade sin röst i riksdagsvalet 2022. Det är en hög siffra vid en internationell jämförelse, men det var en minskning med hela 3 procentenheter jämfört med riksdagsvalet dessförinnan, alltså 2018. Vi är nog alla här överens om att en sådan tydlig nedgång i valdeltagandet inte är bra.
För att lyckas vända denna nedåtgående trend måste vi se till att det blir lätt att göra rätt. Själva valsystemet måste vara robust. De väljare som går till valurnorna måste förstå hur de ska gå till väga när de väl är på plats, så att de kan vara trygga i att den röst de vill lägga verkligen hamnar där den ska.
Inför valet 2022 hade nya regler införts för att stärka skyddet kring valhemligheten, och detta innebar att även de ställen där valsedlar fanns att hämta skärmades av. Det medförde minst sagt stora logistiska utmaningar i vallokalerna, som några här har varit inne på tidigare, och gjorde att proceduren inne i vallokalen tog längre tid för väljaren, något som i sin tur ledde till köbildning.
I botten av alla dessa problem ligger också det gytter av valsedlar som jag nämnde nyss, alltså själva valsedelssystemet. När vi stod här i kammaren för ett år sedan och debatterade betänkandet Valfrågor framhöll jag att vi måste se till att valsedelssystemet förändras i tid före valet 2026, för att åtgärda det som vi såg hända vid valet 2022.
Centerpartiet hade en reservation i det betänkande om valfrågor som KU lade fram förra året, och där uppmanade vi regeringen att skyndsamt tillsätta en utredning med uppdrag att se över hur ett nytt valsedelssystem kan utformas. Det gläder mig att se att detta nu har skett.
En parlamentarisk sammansatt kommitté har tillsatts för att se om det är dags att avskaffa det nuvarande systemet med partispecifika valsedlar och ersätta det med gemensamma eller neutrala valsedlar. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag i september 2025, det vill säga ett år före nästa riksdagsval.
Inget kommer förstås att hinna ändras till det närliggande valet till Europaparlamentet den 9 juni, så fram till valdagen väljer jag att hålla fast vid min bild av ringlande köer utanför landets vallokaler i ett försomrigt Sverige där alla våra medborgare inte bara nöjer sig med att vara svenskar utan ser sig som självklara EU-medborgare.