Fru talman! Jag börjar med en motfråga: Om det inte skulle vara de som producerar livsmedlen eller våra tillsynsmyndigheter, exempelvis Livsmedelsverket, som har ansvaret för detta, vem skulle det då vara? Hur skulle det praktiskt gå till i den svenska förvaltningsmodellen?

Eftersom PFAS-ämnena kan vara skadliga, och eftersom de lätt sprids i miljön och är långlivade, är det viktigt att vi så långt som möjligt fasar ut användningen så att vi inte får ut mer av dessa ämnen i vår miljö, där de sedan kan ta sig in i livsmedelskedjan och till slut hamna på våra matbord och i våra kroppar. De främsta verktyg vi har för att skydda folket mot risker till följd av de PFAS-ämnen som redan har släppts ut i miljön, och som därmed kan förekomma i livsmedel, är gränsvärden och kostråd.

Livsmedelsverket beslutade i november i fjol om nya föreskrifter vad gäller dricksvatten med anledning av parlamentets och rådets direktiv om kvaliteten på dricksvattnet. För första gången finns EU-gemensamma minimikrav för högsta tillåtna mängd PFAS-ämnen i dricksvattnet, som ledamoten mycket väl vet. Livsmedelsverket har, som nämndes, valt att på nationell nivå sätta så stränga gränsvärden som det bara är möjligt.

I för stora mängder kan PFAS orsaka skador och öka risken för negativa hälsoeffekter. Självklart bör vi inte ha livsmedel som överskrider några gränsvärden. Regeringen är medveten om att det nya gränsvärdet för dricksvattnet kan komma att innebära utmaningar i form av ökade kostnader, särskilt för de mindre kommunerna. Det är självklart att regeringen kommer att följa upp detta och ha en dialog. Kommunerna samarbetar också väldigt mycket när det gäller vattenverksamheterna, och jag tror att erfarenhetsutbytet där kommer att vara av stor vikt.

Jag vill också upprepa att vi arbetar aktivt både inom EU och globalt för att begränsa PFAS-ämnen. Detta har gett resultat, exempelvis i form av ett EU-förbud mot 200 PFAS-ämnen som träder i kraft i år.