Fru talman! Rymningar, fritagningar, eskalerande våld, upplopp, hot och våld mot personal är de skäl som ligger till grund för det förslag som regeringen har lagt fram och som vi debatterar här i dag.

Som en konsekvens av denna allvarliga situation anser regeringen att Sis ska dela upp samtliga institutioner efter olika säkerhetsnivåer och därmed också ge möjlighet till olika former av begränsningar. Regeringen vill se tre olika nivåer, där nivå ett är hög säkerhet, nivå två god säkerhet och nivå tre normal säkerhet.

Vänsterpartiet delar uppfattningen att verksamheten bör delas upp i olika nivåer. Men likt Barnombudsmannen, Ivo och Socialstyrelsen anser vi att säkerhetsklassificeringen och vad som ska beaktas vid placering på dessa måste förtydligas.

Vårt förslag för säkerhetsklassificering är att enbart de barn och unga som dömts till sluten ungdomsvård och har behov av högre säkerhet ska placeras i den högsta säkerhetsnivån. Det kan till exempel handla om de barn och unga som har kopplingar till gängkriminalitet, med risk för fritagning och rymning. Övriga placerade barn och unga ska placeras i säkerhetsnivå 2 och 3 oavsett om de är placerade med LVU eller dömda till sluten ungdomsvård. Dock vill vi att man inom dessa säkerhetsnivåer skiljer mellan de barn och unga som placerats med LVU och de som dömts till sluten ungdomsvård men som inte har behov av säkerhetsnivå 1. Med den indelningen anser vi att man skulle minska risken för att barn och unga med olika behov placeras tillsammans och ökar förutsättningarna för att ge den vård de har rätt till och är i behov av.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommu-nikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem

Vi säkrar också upp för att barn aldrig ska placeras på en högre säkerhetsnivå än vad deras vård kräver, vilket är en grundläggande rättighet för barn - i synnerhet när det gäller det som är pudelns kärna i regeringens förslag, nämligen vilka rättigheter som ska tas ifrån placerade barn och unga utifrån säkerhetsklassificeringarna, inte på individnivå utan generellt.

Fru talman! Utifrån de olika säkerhetsnivåerna vill regeringen införa omfattande begränsningar. Man vill frångå den rätt till elektronisk kommunikation som är lagstadgad i LVU och i stället införa generella begränsningar, som man kan göra undantag från. I dag har placerade barn rätt att använda till exempel Ipad eller telefon under reglerade former, som kan begränsas om så behövs. Nu vill regeringen vända på steken så att barn och unga endast får använda kommunikationsmedel i den utsträckning det är lämpligt. Vidare ska ett barn eller en ungdom endast få stå i kontakt med en annan person. Det kan här vara viktigt att upplysa om att kommunikationen för placerade ungdomar i dag inte är helt fri eftersom det redan finns en möjlighet att begränsa kommunikationen. Den nya lagen kommer dock att innebära en stor inskränkning i individens frihet och kan i värsta fall missbrukas, vilket kan få långtgående konsekvenser.

Fru talman! Jag lämnar nu teknikaliteterna för att gå in på vad vi verkligen pratar om. Att placera ett barn på institution, fråntagen inte bara sin familj utan en övervägande del av sina friheter, är en av mest långtgående inskränkningar den svenska staten kan göra mot ett barn. Det är att försätta ett barn i en situation så utsatt och sårbar att de flesta av oss inte kan föreställa sig konsekvenserna. Det handlar om att bli inlåst, bevakad, kontrollerad och helt fråntagen sin grundläggande trygghet. Det är ett åtagande staten gör men i sanningens namn inte förvaltar väl. I alltför många fall befinner sig barn faktiskt i statens våld.

Jag behöver inte redogöra för de hundratals avskiljningarna av unga flickor, isoleringarna, våldet och de unga flickor som fått tänder utslagna av personal eller för de sexuella övergrepp som utförts av anställda. Jag behöver inte räkna upp de otaliga rapporter vi tagit del av under de senaste åren från JO, Ivo, BO, barnrättsorganisationer och inte minst från de placerade barnen själva - och nu även från Riksrevisionen. Fruktansvärt många barn har fått men för livet, och det är staten som har åsamkat dem detta lidande. Det har till och med varit så illa att barn har tagit sina liv efter att staten har låst in dem.

Politiken har efter närmare 30 år insett att denna form av myndighetsutövning har gått helt snett. Därför har regeringen tillsatt en utredning för att reformera hela Sis, vilket är något vi har kämpat för länge. Detta till trots väljer regeringen att ytterligare begränsa en i högsta grad skyddslös grupp innan missförhållandena har upphört, med förslag som ger alltför mycket utrymme för felbedömningar och missbruk. Alla ändamål helgar faktiskt inte medlen, framför allt inte när det gäller barn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommu-nikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem

Vi har likt alla andra tagit del av uppgifterna om att också anställda utsätts för våld. Vi förstår och håller med om att det våldskapital som finns hos vissa unga i dag förutsätter andra arbetssätt. Därför anser vi att det är rimligt att det inom den högsta säkerhetsnivån också ska ges möjlighet till begränsningar av kommunikationsmedel. Men vi motsätter oss med bestämdhet att detta även ska gälla andra nivåer.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Efter den fasansfulla och fullständigt oacceptabla utvecklingen på Tysslinge, där unga helt tagit över verksamheten och personalen befunnit sig i en fruktansvärd situation, skriver Sis i sitt svar till Ivo: "Antalet platser på Tysslinge har minskat från 33 till 24, vilket innebär att färre ungdomar är placerade per avdelning. Det i sig ger en ökad bemanning med 25 procent sedan oktober i fjol. Platsreduceringen är den enskilt viktigaste åtgärden som har skapat stabilitet efter sommarens incidenter med hot och våld."

För vår del är det här arbetet för att minska våld och hot måste börja. De brister vi ser inom myndigheter är nämligen ytterst en styrnings- och ledningsfråga. Det visar om inte annat Riksrevisionens rapport och svidande kritik vi har fått ta del av i dag.

Fru talman! Jag kan med forskning i ryggen upplysa utskottet om att det viktigaste vi kan göra för att minska risk för våld, rymningar och hot mot personal och i synnerhet de barn och unga vi har lovat att ta hand om är att skapa trygghet. Vi kan bygga hur höga murar som helst och världens säkraste lokaler, men det kommer aldrig att hjälpa dem vi låser in om barnen inte får vård och inte behandlas med omtanke. Det värsta vi kan göra är att skapa incitament för inskränkningar och missförhållanden. Pennalism har nämligen aldrig lett till bättring.

Under den tid den tillsatta utredningen pågår måste vi göra allt i vår makt för att inga fler missförhållanden uppstår. Det ställer höga krav på alla oss som bär ansvar. Jag menar att när vi inför begränsningar, och dessutom kraftiga sådana, måste dessa vara tydliga och inte lämna utrymme för felbedömningar. Det måste också till andra insatser parallellt. Grupperna måste minskas och våldet genast upphöra, och efter varje rymning eller fritagningsförsök måste det utvärderas vad som gick fel. Institutioner som inte fungerar måste stängas direkt. Vänsterpartiet förväntar sig att regeringen snarast återkommer med svar på hur detta arbete ska se ut framöver. Vi kommer aldrig att acceptera att barn placeras i statlig dysfunktionell vårdmiljö.